Löneutvecklingen i Sverige har varit mycket stark. Under de senaste 20 åren har vi haft reallöneökningar på hela 60 procent samtidigt som vi har haft stora produktivitetsökningar i näringslivet.
Så här var det inte under 1970- och 1980-talen. Då hade vi okontrollerade löneökningar, som ledde till hög inflation och sämre konkurrenskraft men inte gav de anställda några reella förbättringar. De flesta insåg att detta var en ohållbar situation.
Därför kom arbetsgivare och fack överens om det s k Industriavtalet 1997. Syftet var att skapa en ordnad lönebildning som skulle stärka konkurrenskraften för svensk industri och samtidigt ge utrymme för en bra löneutveckling.
Industriavtalet är i dag undertecknat av 17 fackliga och arbetsgivarorganisationer och berör direkt cirka 500 000 anställda. Genom att Svenskt Näringsliv, LO, SKL och Arbetsgivarverket sluter upp kring skrivningarna är ytterligare 1,5 miljoner arbetstagare berörda. En hörnsten är att den internationellt konkurrensutsatta industrin sätter ”märket” för hur höga löneökningarna kan bli som mest - i alla branscher - utan att konkurrenskraften skadas.
Det är lätt att ta vårt svenska välstånd för givet, men Sverige är ett litet land vars välfärd är helt beroende av frihandel och företagens framgångar i den internationella konkurrensen. Den växande globaliseringen skapar nya möjligheter att växa, men leder också till en allt vassare konkurrens. Det sätter enorm press på exportföretagen och deras produktivitetsutveckling.
Tyvärr är den globala ekonomiska utvecklingen svag. Problemen är framförallt stora i Europa som betyder mest för svensk exportindustri. Vi kan inte räkna med att efterfrågan växer de närmaste åren. Vi kan inte heller förlita oss på en allt svagare krona. Nu måste vi - mer än någonsin tidigare - värna svensk industris konkurrenskraft för att i varje fall kunna behålla marknadsandelar och sysselsättning.
Under kommande avtalsförhandlingar är den gemensamma uppgiften för både arbetsgivare och fack att värna den konkurrensutsatta industrins normerande roll i lönebildningen; att det sätts ett ”märke” som gynnar konkurrenskraften och som alla respekterar. Annars riskerar vi att sänka den svenska ekonomin och återvända till den dystra tiden för mer än 20 år sedan.
Men parterna måste ha rätt bild av förutsättningarna. Tyvärr har de senaste årens överenskommelser om löneökningar gjorts under förutsättning att inflationen skulle hamna på ca två procent. Som alla vet har den varit mycket lägre än så i flera år. Det betyder att reallöneökningarna blivit långt högre än som var avsikten.
Bara förra året steg lönerna i Sverige realt med drygt tre procent. Inte på grund av produktivitetsökningar, utan för att inflationen blev mycket lägre än målet.
Det kan låta bra, men sätts ”märket” efter fel förutsättningar urholkas konkurrenskraften. Vi måste våga se verkligheten som den är. Utgångspunkten för de kommande löneförhandlingarna mellan arbetsmarknadens parter måste vara företagens konkurrenskraft.
Teknikföretagen
Kent Berglund, rådgivare Region Norr