På senare tid har det uppstått en viss debattaktivitet kring regeringens initiativ att utreda värnpliktens återinförande. Det går att konstatera att 72 procent av de tillfrågade i DN/IPSOS opinionsundersökning som publicerades nu i januari var för ett införande av någon form av värnplikt. Detta är förklarligt mot bakgrund av att Försvarsmakten inte klarat omställningen till ett anställningsbaserat personalförsörjningssystem utan att det faktiskt går att konstatera att vi idag, trots lång inkörningstid, inte har någon totalförsvarsberedskap. Den ökade spänningen i världen med terrorhot och ökade ryska ambitioner i vårt närområde samt den totala bristen på personal och materiel att använda vid plötsliga påfrestningar på samhället har förmodligen också bidragit till folkets ändrade inställning i frågan.
Förespråkarna för ett yrkesförsvar anför på diverse debattsidor att försvaret måste få jobba in sig i det nya personalförsörjningssystemet innan vi återgår till ett värnpliktsbaserat system. Det går dock att konstatera att man haft sedan 2006 på sig och inte åstadkommit något annat än en katastrof. Mycket få vill i dag jobba i det nya försvaret och mot bakgrund av det begränsade urvalet kan man fråga sig om de sökande verkligen är de för uppgiften mest lämpade. Vi har alltså inte bara en kvantitativt dålig situation utan också troligen en med denna sammanhängande kvalitativ brist eftersom ett begränsat urval av rekryter leder till att Försvarsmakten aldrig kommer att bli ett alternativ för presumtivt goda soldater. Här är en kombination av värnplikt och kontraktsanställning för hugade den bästa lösningen.
Man säger också att ett återinförande av värnplikten skulle bli mycket dyr eftersom man måste införskaffa ny materiel till alla de nya soldaterna. Detta är i och för sig sant men man måste minnas att en värnpliktig soldat inte kostar tillnärmelsevis så mycket som en anställd i form av lön, traktamenten vid övningar och arbetsgivaravgifter varför detta argument för att hålla fast vid yrkesförsvaret faller till marken.
Ett ytterligare argument som framförts är att Sverige borde gå med i Nato och skaffa fler högteknologiska vapen i stället för att satsa på ett folkförsvar. Förespråkarna för en högteknologisk avskräckning har emellertid inte uppmärksammat innebörden av den sjätte generationens krigföring som innebär att angriparen infiltrerar och bedriver förtäckt krigföring via egna specialförband eller ombud. Härigenom ställer man den angripne inför fullbordat faktum, exempelvis som vid annekteringen av Krim. För att motverka ett sådant angrepp behövs ett territoriellt försvar som kan verka över hela landets yta och inte ett litet antal högteknologiska vapen som snabbt kommer att slås ut vid ett angrepp. Vi behöver också ett försvar som är tillräckligt stort och starkt för att hålla ut över hela landets yta tills hjälp kommer. Det är en illusion att tänka sig att vi exempelvis skulle kunna förlora Gotland för att sedan kunna återta ön. Vi skall inte försvara oss på ett sätt som passar angriparen då kommer vi snabbt att bli besegrade. Vi skall i stället göra ett angrepp så kostsamt att angriparen väljer att avstå ett anfall.
Mycket av dagens försvarsdebatt handlar i grund och botten om att göra upp med gamla värderingar. 1980- talets nyliberala tankar om valfrihet och att vissa skall försvara landet medan andra inte behöver göra det gäller inte längre. Omvärldsutvecklingen har visat att vi behöver ett totalförsvar och detta går inte att ställa på fötter utan att hela folket är delaktigt i uppgiften.
Anders Karlsson och Bertil Kantola,
Kiruna/Männikkö