Det är med frustration och besvikelse vi skriver denna debattartikel. Den 26 maj beslutar kommunfullmäktige i Luleå ifall Luleå kommun frivilligt ska ansöka om att bli förvaltningsområde för meänkieli. Just den möjligheten har kommuner i Sverige sedan 2010 tack vare Lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk (2009:724). Kommunledningens förslag är avslag med motiveringen att kommunledningsförvaltningen anser att det är viktigt att följa upp, utvärdera resultaten och erfarenheterna från implementeringen av finskt förvaltningsområde innan ytterligare åtaganden övervägs. Problematiken är att det inte är Luleå kommun som ska utvärdera sig själv utan det är länsstyrelsen i Stockholm samt Sametinget som har det nationella uppföljningsansvaret på uppdrag av regeringen. Därtill är det även minoriteten själv som ska hörsammas!
Den kartläggning som Luleå kommun gjort vad gäller personalens språkkunskaper i meänkieli visar inte några större brister. Kompetensen i meänkieli är i princip lika god som i finska. Så vi ställer oss frågande till kommunledningens ovilja att säga ja. Det första avslaget var för tre-fyra år sedan trots att det fanns en stark opinion i frågan. Att för andra gången avslå ett medborgarförslag för meänkielis del känns ytterst anmärkningsvärt då Luleå är den enskilt största kommun med flest invånare vilka har rötter i Tornedalen, Malmfälten och meänkieli. I Luleå bor det uppskattningsvis 20.000-25.000 individer med denna koppling. I Sverige finns i dag 52 förvaltningskommuner för finska och det är bara två kommuner som har fler sverigefinnar än vad Luleå har invånare med koppling till det tornedalska och meänkieli! Att använda sig av motiveringen att det inte finns en lokal organisering av tornedalingar som argument till att inte ansöka är absurt. Det finns i Sverige många kommuner som frivilligt anslutit sig till att bli finskt förvaltningsområde utan lokal organisering. Det handlar om politisk vilja.
Våra erfarenheter av hur Luleå kommun hanterar grundskyddet i Lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk visar också att det finns en del övrigt att önska. Lagens femte paragraf säger att förvaltningsmyndigheter ska ge de nationella minoriteterna möjlighet till inflytande i frågor som berör dem och så långt det är möjligt samråda med representanter för minoriteterna i sådana frågor. Svenska tornedalingars riksförbund, företrädare för tornedalingar och meänkieli, har i ärendet blivit serverade ett färdigt beslut utan samråd eller möjlighet att yttra sig i frågan. Förfaringssättet antyder att Luleå kommun inte har förstått innebörden av den femte paragrafens ska-krav trots att lagen varit gällande sedan 2010. Grundskyddet gäller i hela Sverige, oavsett om Luleå är förvaltningsområde eller inte.
Luleå kommun har de senaste åren varit tongivande i debatten om mänskliga rättigheter, där även språkliga rättigheter är en del. Luleå kommun anser sig vara en öppen och inkluderande stad, men paradoxalt så väljer man att utesluta en så stor grupp av individer som också fortsättningsvis får nöja sig med att vara ett exotiskt inslag på Kulturens hus. Att inte ansöka om frivillig anslutning är att exkludera väldigt många individer från lagfästa mänskliga rättigheter. Såvitt vi känner till i dag finns det ingen kommun som nekat till frivillig anslutning där de haft en stark opinion.
Eva Törmä,
ordförande Met Nuoret-Tornedalingarnas ungdomsförbund
Tore Hjorth,
förbundsordförande Svenska tornedalingars riksförbund-Tornionlaaksolaiset
Bengt Pohjanen,
ordförande Meänmaa