I fredagens (2/9) Norrbottens-Kuriren fanns att läsa en debattartikel skriven av undertecknad om det rådande krisartade läget på ortopeden, Sunderby sjukhus, och personalens känslor kring detta. I lördagsnumret gavs, som sig bör i en demokrati, biträdande landstingsdirektör Jonas Thörnqvist en chans att ge sin syn på saken. Efter att ha läst denna artikel bekräftades återigen min föreställning (eller numer fasta övertygelse) om vilken odemokratisk organisation landstinget är!
Jonas Thörnqvist menar att man just i detta nu analyserar och utvärderar en rad olika arbetstidsmodeller och därför inte kunnat bevilja det projekt som vi ansökt om. Detta kom som en fullkomlig nyhet för mig. Vad vi fått veta är att avslaget motiverats med att inga nya projekt över huvud taget ska få startas inom landstinget och den omedelbara känslan jag får är att vår projektplan över huvud taget inte har lästs.
Sedan är jag också nyfiken på vilka dessa andra modeller är? Samt varför vi, som senare ska jobba efter dem, inte fått veta att analyser pågår eller inte fått komma med åsikter kring vad vi tror skulle fungera bäst för oss?
Jag fick höra en gång att organisationsstrukturen inom sjukvården är densamma som inom bilindustrin på 1920-talet. Jag tror nog att det kan stämma men det är ju inte rimligt eller hållbart för det. Vilka likheter finns det egentligen mellan bilar och människor? Ja, möjligtvis det att vår ämnesomsättning skulle kunna liknas vid en bensinmotor ... Vidare vet jag att det finns vetenskapliga belägg för att organisationer som tillämpar demokrati och där fotfolket får initiera till och påverka förändringar är organisationer som mår bra och landstinget är i dagsläget inte en organisation som mår bra.
Jonas Thörnqvist säger att efter analysen kommer den arbetstidsmodell som visat sig mest effektiv att appliceras på alla verksamheter. Också detta ställer jag mig kritisk till. En akut ortopedavdelning, en kirurgavdelning och en rehabavdelning fungerar inte likadant! Vi har mycket olika behov av bemanning och kompetens och därför tror jag snarare att utarbetandet av den arbetstidsmodell som bäst passar den enskilda verksamhetens behov kommer att bli den mest effektiva i det långa loppet.
Jag kan ta som exempel den på sjukhuset nya personalkategorin "Vårdnära service" (VNS), vilket är personer som utför de allra enklaste arbetsuppgifterna såsom att servera mat, bädda sängar och städa för att avlasta övrig personal. Detta tror jag och många med mig inte är något som skulle passa oss på ortopeden utan i stället generera mer jobb. När en person utan vårdutbildning och kännedom om den enskilda patientens sjukdomshistoria, låt säga serverar en patient mat, så gör hen inget annat än just servera mat. Jag som patientansvarig sjuksköterska å andra sidan observerar också patientens hudton, hur mycket urin det kommit i kateterpåsen, om droppet går som det ska, om syrgasmasken sitter ordentligt på ansiktet samt om patienten sitter i en ergonomiskt bra position för att kunna äta på smidigaste sätt.
Att anlita VNS skulle för oss således leda till en slags inflation i kompetens. Något som faktiskt redan sker via de undersköterskor, som också Jonas Thörnqvist berättar, fått ersätta flera sjukskötersketjänster samt fått ta över flera av våra arbetsuppgifter.
Inget ont om undersköterskor men i det långa loppet är det ingen hållbar lösning! Vissa av undersköterskorna på ortopeden får sätta kateter på delegation men de får fortfarande inte handha läkemedel, sätta nålar, manövrera medicinskteknisk aparatur, utföra identitetskontroller, handha blod eller blodkomponenter, föra journal, delta på vårdplaneringar med mera. Och det ska de heller inte behöva göra! De har nog med sitt och framför allt har de inte juridisk rätt att utföra vilka arbetsuppgifter som helst. Sjuksköterskeyrket är belagt med yrkeslegitimation. Detta innebär att det finns lagar och förordningar som säger vilka arbetsuppgifter och ansvarsområden som är våra och det innebär också att någon ska kunna ställas till svars när något går fel.
I intervjun nämner Jonas Thörnqvist en rad olika åtgärder som vidtagits för att förbättra arbetsmiljön och i mycket har han rätt men jag tycker ändå inte hela bilden blir synlig. Att deltider omvandlats till heltider stämmer men detta är inte i första hand något man gjort för att bli mer attraktiv som arbetsgivare utan det är egentligen en följd av personalbristen. Att det inte finns nog antal personer för att täcka upp luckorna i schemat gör att de få som finns kvar får jobba mer.
På en vecka skiljer det ungefär 1,5 arbetspass mellan 100-procentig och 75-procentig tjänstgöring. På en schemaperiod á tio veckor blir det 47 respektive 35 arbetspass. Att en person går från 75 procent till 100 procent genererar cirka tolv arbetspass per schemaperiod. Det vill säga det ersätter långt ifrån en heltidstjänst. En marginell vinst ...
Jag säger inte att det inte är bra att heltidsanställningar erbjuds. Det är jättebra! Alla som vill ska ha rätt att jobba heltid. Ingen ska dock behöva känna skyldighet att göra det bara för att schemat ska gå ihop! Och med arbetsbelastningen i dagsläget är det inte alla som ens orkar jobba 100 procent heller.
De många fler sjuksköterskor som anställts på natten undrar jag också var de är? Det är möjligt att det är så att kvoten antal patienter per sjuksköterska har minskats men sex av elva tjänster står ändock vakanta.
Jonas Thörnqvist säger att vi måste vänta tills det att pågående analyser och utvärderingar ska bli klara innan några åtgärder kan vidtas. Då kan jag replikera tillbaka att vi har redan väntat i flera år! Och vad gäller det förslag på schemamodell/arbetstidsförkortning som vi lagt fram är det en variant på den modell som akutmottagningen redan haft på prov en längre tid och nu tagit som permanent eftersom det givit så goda resultat. Utvärderingen är ju som redan klar (?) och vi själva känner som sagt mycket förtroende inför denna modell. Jag vet att det kommer att ta tid och kosta en hel del pengar innan det är etablerat men i det långa loppet är jag nästan säker på att det är vinster vi kommer se! Både vad gäller tillfredsställelse hos personalen samt rent ekonomiskt. Man måste våga satsa för att vinna helt enkelt, men min erfarenhet är att landstingsledningen inte har det modet.
Inte sedan vårvintern 2014 har vi kunnat hålla samtliga vårdplatser öppna. Nyligen vårdade jag en patient som fått vänta på operation sedan januari. Under förra helgen behövde elva personer gå in och jobba extra på avdelning 31A och inför nästa schemaperiod står cirka 70 pass obemannade enbart på helgerna. Denna schemaperiod börjar om bara några veckor! Vi kan inte vänta längre!
Personal på ortopeden, Sunderby sjukhus, genom Emmy Strandell