Något som kännetecknar den samtida skoldebatten är en ganska bred samsyn om skolans problembeskrivning. Vi är många som känner oro för kvaliteten på den utbildning som våra unga får med sig: för att kunskapsresultatens utveckling är för dålig och för att många skolor presterar undermåligt.
Vi är också ense om en del av förklaringsvariablerna. Att lärarnas självständighet och läraryrkets status under de senaste årtiondena fått sig en rejäl törn samtidigt som för få rektorer på riktigt tar sig an det pedagogiska ledarskapet på sina skolor.
I debatten saknas det dock ett väldigt viktigt perspektiv, vad gäller fördelningen av ansvaret för hur våra barn och unga presterar i skolan. Det har funnits en ovilja att koppla samman nivån på skolresultaten med hur familjerna mår, vilket ansvar föräldrarna tar för sina barn och eleverna för sin egen skolgång.
En riktigt duktig lärare kan göra underverk när det kommer till att väcka elevernas intresse och skapa engagemang för inlärning. Men ytterst är ju en ung persons prestationer i skolan beroende av hela dennes livssituation. Och för denna är varken lärarna eller rektorn de mest centrala – utan föräldrarna.
Det är inom familjen det huvudsakliga ansvaret ligger för att en ung person känner trygghet. Men det är även föräldrarna som måste ta rollen som sina barns främsta förebilder när det gäller synen på kunskap, bildning och personligt ansvarstagande.
Det är föräldrarnas ansvar att se till att deras barn sover på nätterna, äter tillräckligt och motionerar. Kommer i tid till lektionerna och gör sina läxor ordentligt. Om inte detta är självklart så elimineras effektivt lärarnas möjligheter att fokusera på det som är deras huvuduppgift - att undervisa. Ordning och reda i klassrummet, en stärkt föräldraroll och höjda resultat förutsätter varandra.
Rent formellt borde ansvarsfördelningen för att skolans ordningsregler respekteras tydliggöras i skollagen – mellan rektor och huvudman, elever och vårdnadshavare. Men om man vill stärka föräldraansvaret även i praktiken krävs naturligtvis ett väldigt långsiktigt arbete och en politik som både möjliggör, uppmuntrar och ställer krav på föräldrar att ta ett ordentligt ansvar för sina barn och ungdomar.
Tyvärr präglas skoldebatten idag av idéer som ger direkt motsatt effekt. Det talas om avskaffat läx-RUT. Det finns i vissa läger ett motstånd mot läxläsning utanför skoltid. Det ska vara mindre av betyg och signaler till hemmen om hur det går för barnen i skolan. Dessutom kan vi konstatera, att få av de valfrihetsinstrument inom familjepolitiken som Alliansen genomfört de senaste mandatperioderna, kommer att finnas kvar nästa år.
Högre löner för de skickligaste lärarna. Fokus på läsning och matematik och mer idrott. Detta är viktigt om vi ska lyckas vända resultatutvecklingen i skolan.
Men vi får inte glömma det allra mest basala. Att föräldrar agerar som goda förebilder för sina barn, som uppmuntrar läxläsning och studiedisciplin. Och även att eleverna själva tar ansvar för att alltid göra sitt bästa i skolarbetet. En viktigt uppgift för oss politiker är att betona detta.
Anders Pettersson,
Kristdemokraterna i Norrbotten
Aron Modig,
riksdagsledamot (KD)