Om Stefan Löfvén avser att använda den svenska nettoexporten av el de senaste tre åren till att avveckla Sverige tre äldsta kärnkraftreaktorer nästa mandatperiod vid ett eventuellt regeringsskifte är en av de frågor som Per Kågesson lyfter på DN Debatt den 5/7. Även riksdagsledamot Jan Johansson uppmanar socialdemokraterna att ge ett svar på denna fråga och kommer själv med ett annat förslag på hur den svenska nettoexporten ska användas på Norrbottenskurirens debattsida den 12/8. Johansson är orolig att socialdemokraterna väljer att samarbeta med "de hårda kärnkraftsmotståndarna" framför att värna om den svenska basindustrin. Vidare hävdar han att kärnkraften är en nödvändig bas i en hållbar energipolitik. I likhet med andra kärnkraftsförespråkare lyfter Johansson argumentet som har blivit något av slagdänga: Den svenska energiproduktionen är i princip koldioxidneutral och en avveckling av kärnkraften skulle leda till en ökning av kolkraftproducerad el. Johansson hänvisar som flera andra till exemplet Tyskland. Förra veckan kunde vi dock läsa i ett blogginlägg av Tomas Kåberger att Tysklands ökning av koldioxidutsläpp inte alls är relaterade till avvecklingen av kärnkraft utan har att göra med att kolkraft har ersatt kraft från gasturbiner där kol ger ett större utsläpp av koldioxid än gas per producerad kraftenhet. Sett över en treårsperiod har istället producerad förnyelsebar el ökat med 43 TWh medan kärnkraftsproducerad el minskat med 42 TWh i Tyskland. En annan populär slagdänga Johansson tar upp vi hört förut är att vi behöver kärnkraften för att hävda oss på en internationell konkurrensutsatt marknad. Argumentet vilar på ett av huvudfundamenten som var vägledande för socialdemokratin under det svenska elsystemet tillkomst, nämligen att garantera låga elpriser till den svenska industrin.
En omställning till ett förnyelsebart energisystem kräver grundläggande tekniska förändringar av elsystemets utseende och inte bara av hur dess mix av energikällor ser ut. Om vi vill förändra systemet i grunden kan det vara en god idé att dra lärdom av hur systemet kom till under efterkrigstidens expansiva epok då en stadigt ökande tillväxt av elkonsumtionen ansågs vara nästan en naturbunden lag. Under denna epok ansvarade det dåvarande statliga affärsverket Vattenfall för både utbyggnad av stamnätet och kraftsystem av mestadels Sveriges nordligt belägna älvar. En senare utbyggnad av kärnkraftsreaktorer skedde i en brytpunkt då tillväxten av elkonsumtionen var på väg att avklinga vilket ledde till felaktiga prognoser med en utbyggd överkapacitet till följd. Om ett företag garanteras en viss avkastning per spenderat kapital gynnas kapitalintensiva investeringar vilket står i rak motsats till en riskanpassad strategi på en avreglerad marknad. Lösningar tenderade därför att gynna överkapacitet. Det svenska systemet var inte ensamt om att lida av sådana prognosfel. Dessa prognosfel kunde dock avhjälpas genom att styra efterfrågan med hjälp av subventioner. Stagnationen i den svenska elkonsumtionen kunde skjutas upp ytterligare i tiden genom ett stödsystem som gynnade övergång till eluppvärmning. Vi hade då ett system med reaktorer som bildade värme vilken omvandlades till el i ångturbiner med ca 40 % verkningsgrad och som sedan i sin tur omvandlades till värme igen i eluppvärmda hus.
En annan viktig skillnad mot idag förutom det dåvarande systemets inbyggda tillväxtspiral är att det dåvarande statliga affärsverket kontrollerade både större delen av kraftproduktionen och hade ett övergripande systemansvar för kraftöverföringen. Balansen på nätet kunde lätt styras med hjälp av affärsverkets egen kraftproduktion. Därför fanns inte heller några incitament till vare sig till en korrekt värdering av kostnaden för reglerkraft eller att skapa andra verktyg för att hantera effektvariationer inom olika tidsskalor på nätet.
Effektproblematik har länge varit en stötesten i debatten om förnyelsebar intermittent energiproduktion. Med all rätta förtjänar frågan att tas på allvar. Tyvärr har frågan ibland används mästrande av teknisk expertis för att skapa en klyfta till personer utan teknisk kunnande och frågan har utmålats som ett hinder istället för ett problem som kräver en lösning. Och Johansson kan nog behöva lite hjälp på traven, om hans förslag på hur vi ska använda nettoexporten av el där vindkraft ska tjäna som reglerkraft ska bli verklighet.
Till skillnad från en vindkraftproducent kan en vattenkraftproducent välja att senarelägga produktionen av sin tillgängliga kraft. En vattenkraftproducent kan därför välja att följa spotmarknadens prisfluktuationer som följer av de varierande vindkraftsanbuden. Om detta utgör en möjlighet eller ett hot för vattenkraftproducenter råder ingen samstämmig syn inom den nordiska kraftbranschen. En anledning till detta är att det råder en osäkerhet kring vilka kostnader som är förknippade med olika körsätt beroende på vilken marknad kraften säljs på. Detta har blivit en avgörande fråga för vattenkraftproducenter på dagens marknad och som också fått genomslag inom den statligt finansierade tekniska vattenkraftforskningen. Gynnad av god tillgång på kapital gav 50-talets design slagtåliga och robusta maskiner medan dagens konkurrensutsatta marknad i kombination med bättre designverktyg lett till mer slimmade maskiner. Samtidigt har maskiner som klarar höga påfrestningar blivit eftertraktade på dagens marknad där hur mycket du producerar och vid vilken tidpunkt har blivit av största vikt för ett optimalt utnyttjande av den tillgängliga energin. Till vilken grad dagens mer slimmade maskiner tål dessa påfrestningar har blivit ett svårt dilemma att ta ställning till hos kraftbranschens aktörer.
Att vattenkraftproducenter fått upp ögonen för hur reglerkraft ska värderas sätter förhoppningsvis också press på att elmarknaden bättre anpassas för att hantera effektvariationer genom att till exempel styra inte bara produktionen utan också konsumtionen. Tidigare ansågs det mest kostsamma alternativet för att hantera effektbrist vara att tvingas strypa konsumtionen, bland annat på grund av den påföljande uteblivna produktionen för industrin. Idag är dock smarta elnät och efterfrågeflexibilitet något som ses på med ökat intresse av Svenska kraftnät som idag har det övergripande systemansvaret för elnätet. Att kapa efterfrågan behöver inte alls vara av ondo utan kan tvärtom vara en lönsam affär för företag som har processer som kan skjutas på i tiden. Detta är exempel på hur seglivade förutsättningar kan leva kvar och leda till ineffektivitet av utnyttjandet av elsystemet. Om efterfrågeflexibilitet ska fungera kräver det dock ett nytt synsätt där vi ser på elproduktion som en handelsvara och inte en social förmån för den svenska basindustrin. Om Stefan Löfvén är en anhängare av det senare synsättet torde väl vara föga förvånande, men det rimmar dock illa med den liberala politik som alliansen förväntas företräda.
Tidigare har hävdats av bland annat KVA:s energiutskott att det svenska elsystemet inte har större reglerförmåga än att hantera en årlig produktion av 10-15 TWh vindkraft, vilket dock överbevisades förra året då produktionen steg till 10 TWh utan att nå något tak. Johansson nämner inte någon begränsning av vindkraften utan prisar tvärtom den ökning som skett de senaste åren. Johansson anser dock inte att vindkraften kan ersätta kärnkraften eftersom den inte utgör någon baskraft i kärnkraftens bemärkelse, det vill säga att den ligger på en jämn produktion över en längre tidskala. Men det innebär dock inte som Johansson skriver att vindkraft därför blir reglerkraft, det vill säga att vi kan bestämma när vi producerar kraften. I samband med kärnkraftens tillkomst skedde en ytterligare effektutbyggnad av Lule älv för ett optimalt utnyttjande av kärnkraften. Men på grund av felprognoser och den planerade utbyggnaden av 24 kärnkraftsreaktorer ledde detta till en utbyggd överkapacitet av Lule älv vattenkraftsystem. Om vi behöver denna kapacitet idag för att klara en ytterligare ökning av intermittent kraftproduktion och en eventuell export till en europeisk reglermarknad på kontinenten har blivit en omdebatterad fråga när vattenkraftens miljödomar ska omprövas.
Att förlita sig i allt för hög grad på det nuvarande svenska vattenkraftsystemet reglerkapacitet i en omställning till ett förnyelsebart energisystem tror jag kan vara en sårbar strategi. Vi bör inte låsa fast oss i dagens utseende av det svenska elsystemet som bär spår i sin tekniska utformning av en utbyggnadsepok med helt andra förtecken än dagens mångfasetterade samhälle som kräver hänsyn till flera olika intressen. Det vi löste då genom att göra älven till vad Eva Jakobsson benämner i sin avhandling ”en förlängning av människans tekniska system” behöver vi nu hitta andra tekniska lösningar på. Lösningar där vindarnas virveldynamik också kan bli en förlängning av våra egna liv. Vi behöver nya ögon för att vidga möjligheterna att utveckla de tekniska förutsättningar som krävs för ett förnyelsebart hållbart elsystem. Det är en stor utmaning och det finns inte bara en lösning på hur en sådan utveckling ska se ut.
Inte heller kan vi, såsom Johansson tycks mena, lösa frågan genom att subventionera förnyelse och effekthöjningar av den befintliga kärnkraften och vattenkraften samtidigt som vi subventionerar en fortsatt utbyggnad av intermittent vindkraftproduktion utan att ta itu med de övergripande systemfrågorna. En sådan utveckling riskerar att befästa gamla mönster där ett fåtal med teknisk expertis ges fria händer att utforma det svenska kraftsystemet. Om vi ska klara oss på en internationell konkurrensutsatt marknad som Johansson skriver, tror jag vi behöver innovationer som förändrar de tekniska förutsättningarna från grunden. Sådana innovationer kräver att vi kliver utanför våra äldre herrars fotspår. Vi behöver hitta lösningar som utgår ifrån den nyckfulla eller om vi så vill lekfulla natur hos den kraft som vattnet och luften bär. Min fråga riktar jag inte bara till Löfvén och andra politiker utan kanske just till dig som ännu inte har klivit i de äldre herrarnas fotspår. Fritt tolkat ur William Blakes dikt The Tyger frågar jag
What immortal turbines' whirls,
Dare play it with your cheeky swirls?
Ida Jansson, teknologie doktor, strömningsmekanik