Hur kan politikerna bekämpa inflationen?

Finansminister Elisabeth Svantessons (M) budskap har varit tydligt. Det viktigaste regeringen kan göra för att hjälpa pressade hushåll är att bekämpa inflationen.

– Det jag och regeringen kan göra är att driva en ansvarsfull ekonomisk politik som inte driver på inflationen, det är min ingång, har hon sagt till TT.

Parallellt framhåller hon att staten inte kommer kunna kompensera för allt.

Regeringen har infört elstöd och sänkt drivmedelsskatt för att stödja hushållen. Man har även backat och tänker inte föreslå någon generell paus för amorteringskravet. Detta då åtgärden skulle driva på inflationen, enligt Svantesson.

Minska incitamenten

Vad kan politikerna egentligen göra för att motverka den accelererande inflationen? Eller finns risken att läget förvärras om de gör för mycket?

– De flesta priser, särskilt de som stiger nu, sätts på en marknad där företag och säljare bestämmer priset, säger John Hassler, professor vid Institutet för internationell ekonomi och tillägger:

– Det som fungerar om man vill behålla en marknadsekonomi är att göra det mindre intressant för företagen att höja priserna. Se till att det blir svårare att sälja genom att minska efterfrågan – då har företagen inte lika starka incitament att prisöka.

Effekterna av Riksbankens räntehöjningar har vi ännu inte sett. Det menar Anna Seim, docent i nationalekonomi vid Stockholms universitet och ledamot i Finanspolitiska rådet.

– Höjningarna har minskat efterfrågan men den kommer att minska än mer. Penningpolitiken påverkar inflation och ekonomisk aktivitet med fördröjning.

Finns fler instrument

Historiskt sett har regeringar använt sig av andra instrument, i kombination med räntevapnet, för att stävja inflation.

– Under världskrigen förekom regleringar. Företag tvingades hålla ett pris och inte höja, säger Lars Magnusson, professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet.

Att bekämpa inflationen när den är internationellt härledd – som i dagens globala ekonomi är närmast oundvikligt – innebär svårigheter, betonar han.

Anna Seim är inne på liknande spår:

– En del av den inflation vi ser nu drivs av störningar i världsekonomin som vi bara kan vänta ut, säger hon.

Ransonering har varit ett annat medel i inflationskampen under krigstider. Lars Magnusson beskriver åtgärden som verkningsfull men extrem, vars konsekvenser är svåröverblickbara.

Han får medhåll från John Hassler:

– I en krigsekonomi kan man gå över till ransoneringar, men det är ingen långsiktig lösning.

Riktade insatser

Regeringen behöver alltid bedriva fördelningspolitik och se till att de hårdast drabbade får hjälp, understryker Hassler.

– Det minskar inte inflationen, men behöver inte ha stora negativa effekter genom att öka inflationen för mycket under förutsättningen att inte för stora grupper får stöd.

Att stötta de svagaste hushållen bör vara en politisk prioritering, enligt Anna Seim.

– Det är viktigt att finans- och penningpolitik inte motverkar varandra. Finanspolitiken får inte bli för expansiv. En tanke är riktade insatser mot dem med minst marginaler, som ett extra jobbskatteavdrag för låginkomsttagare.

– Efterfrågan får inte bli så stark att den driver upp inflationen. Prisökningarna drivs sannolikt i stor utsträckning av ökade kostnader i producentled, inte av en stark efterfrågan från låginkomsthushåll, säger hon.