Beda Bergman föddes 1907 i den lilla byn Grubban utanför Älvsbyn. Hon växte upp i en syskonskara på elva barn. Modern dog när Beda var tio år. Barnen fick börja arbeta tidigt utanför hemmet. Från 12 års ålder tjänstgjorde hon som piga, men när hon var 15 år fick hon flytta hem igen för att hjälpa till att sköta om hemmet åt sin far och sina yngre bröder. Efter ytterligare några år dog även fadern.
Åter till Älvsbyn
19 år gammal flyttade Beda Bergman söderut till Kristinehamn och därefter Stockholm där hon arbetade som hushållerska. Vid 35 års ålder kom hon tillbaka till Älvsbyn igen för att hälsa på. Hon blev kvar och ett par år senare träffade hon sin blivande man.
För Kuriren berättade hon att hon hade haft ett lyckligt liv, även om det också varit tungt många gånger. Bland annat var hennes make sjuk i många år innan han avled efter 26 års äktenskap. Hennes kristna tro, som hon haft sedan barndomen, hjälpte henne och var hennes stöd genom livet.
Beda Bergman tillhörde missionskyrkan i Älvsbyn. När den lades ned fortsatte hon besöka andra kyrkor varje söndag.
- Hon tyckte att det var värdefullt att få gå i kyrkan, berättar vännen Helena Niemelä som brukade skjutsa henne.
Stort matintresse
I Älvsbyn var hon känd som en riktig matmamma. Hon arbetade i skolbespisningen i många år och hemma hade hon alltid en bulldeg eller en gryta på gång, berättar vännen.
- Jag tror alla i Älvsbyn kände till henne, inte minst alla skolbarn hon mött genom åren.
Ända upp i hög ålder brukade hon då och då bjuda hem alla grannarna på mat.
- Hon läste nya recept i tidningarna som hon provade att laga och bjöd på.
Stark Gudstro
På äldre dagar hjälpte hon till att sköta om och hälsa på sina bröder som också blev mycket gamla. En av bröderna fick bo hos henne ett par år innan han flyttade till ett sjukhem.
- Hon hade bett till Gud att få leva så länge att hon skulle hinna ta hand om dem och det gjorde hon, berättar Helena Niemelä.
Beda Bergman var pigg och klar i tanken, men mot slutet satt hon i rullstol och tappade synen.
Så sent som vid sin 105-årsdag blev hon intervjuad i TV 4 och medgav då själv det ofattbara i att bli så gammal. "Det största är att jag har hörseln kvar, så jag kan höra, och om jag än inte kan se, så vet jag att Herren ger mig ljus i min själ."
- Sådan var hon, säger Helena Niemelä.