Viola, 90, tänker tillbaka

Viola Sehlberg sitter vid köksbordet hemma i sitt hus i Heden utanför Boden. Hon bjuder på kaffe med dopp och berättar om sitt långa liv. Det är svårt att tro att hon ska fylla 90 år, hon ser betydligt yngre ut. Det hon önskar sig allra mest just nu är att få operera sitt onda knä.  ? Jag har varit verkligt livs levande. Jag har aldrig suttit så mycket som nu, säger hon. Viola Sehlberg kommer ursprungligen från Korpilombolo i Tornedalen, något som fortfarande hörs på hennes dialekt.  ? Ja, inte hörs det så lite heller. Men jag är glad över att jag kan finska, det är jag. Arbetsamt och fattigt Hon minns sin barndom som en arbetsam och fattig, men också mycket lycklig tid. Hon talar om uppväxtåren med stor värme. I familjen var de nio barn och under en tid bodde alla i ett rum.  ? Vi kunde ha främmande ibland också, vi delade på utrymmet. Det var fattigt men vi var lyckliga. Vi behövde aldrig gå hungriga. Viola Sehlberg berättar att hennes far var diversearbetare, han tog jobb där det fanns. Familjen flyttade så småningom till en större bostad i Laitamaa. Viola Sehlberg hade sju kilometer att gå till skolan i Korpilombolo.  ? Under den kallaste tiden fick jag bo hos min moster. Inte hade jag så bra skor heller, men jag fick ärva ett par av min syster, de var lite bättre. Hon skrattar och säger att det inte är rikedomen som räknas. Viola Sehlberg gick sex år i skolan, sedan började hon i fortsättningsskola. För en flicka innebar det på den tiden att lära sig hur man lagade mat.  ? En lärarinna lärde mig att sy så vackert, minns hon. Besvärligt tvätta När hon kom hem från skolan hjälpte hon till i hemmet. Hon hade vid den tiden fem bröder som fortfarande bodde hemma.  ? Min mamma var inte så frisk och jag fick sköta hemmet. Vi hade inget rinnande vatten, när jag skulle tvätta fick jag smälta snö i en gryta i ladugården. Sedan sköljde vi kläderna i ett stort vakhål i isen på vintern. När jag kom därifrån hade kjolarna frusit till is. På frågan om vad hon gjorde i sin ungdom när hon inte arbetade svarar hon med ett leende:  ? Jag var på nöjen som alla andra, det var dans på söndagskvällarna den tiden. Om vi hade råd och någon hade bil brukade vi åka till Tärendö. När Viola var 17 år gammal träffade hon sin älskade make Bror. Det var på bröllopet mellan hennes syster och hans bror.  ? Bror bodde i Överstbyn, det var 20 mil från Korpilombolo. Vi cyklade till varandra, ibland cyklade jag till Morjärv och tog tåget därifrån. Cyklade på natten Hon förklarar att det minsann inte var några fina asfalterade vägar på den tiden, de unga tu fick cykla efter små grusvägar.  ? Det tog ganska länge. Ibland startade jag vid 02-tiden på natten, jag tyckte det var bäst att cykla då. De gifte sig när Viola fyllt 26 år och flyttade in i makens hemgård i Överstbyn utanför Boden. Hennes ögon fylls av tårar när hon berättar att hennes make gick bort i oktober förra året. Hon satt vid hans sida på sjukhuset varje dag i tio veckors tid. De hann vara gifta i 64 år.  ? Min man var troende och jag blev också det. Vi var mycket lyckliga tillsammans. Viola Sehlberg har tre barn, nio barnbarn och sex barnbarnsbarn. Hon var hemmafru tills hon var i 50-årsåldern, då började hon att arbeta i storköket på lasarettet i Boden. Första lönen  ? Jag jobbade tills jag var 63 år, då blev jag avtackad. Jag fick en fin liten kristallampa som tack. Vi var som syskon där på jobbet, vi hade hemskt roligt. På den förs-ta avlöningsdagen så sade min man att det kommit ett brev till mig. Där fanns ett kvitto på 900 kronor, jag tyckte att jag var så rik att jag undrade om det verkligen var möjligt, säger hon och skrattar. Viola Sehlberg har alltid tyckt om att handarbeta. Hon har stickat otaliga lovikkavantar. Hon och maken var också aktiva inom pensionärsföreningen i Gunnarsbyn under tiden då de var bosatta i Överstbyn. Viola Sehlberg klarar sig fortfarande själv, med viss hjälp från barnen och barnbarnen. Dottern Vivi-Ann bor i närheten och tittar in så gott som dagligen. Viola Sehlberg har egentligen bara en önskan till sin födelsedag, att hon ska få sin operation och bli bättre i benet.  ? Jag har sagt att ingen ska köpa mig någonting. Jag har allt jag behöver, avslutar Viola Sehlberg.