För ett tag sedan roade vi oss med att håna en liten chokladbit.
Det ska man inte göra.
För den lilla chokladbiten kan säga en del om livet.
Som på många andra arbetsplatser så frossas det rätt rejält hos oss. Alltid är det någon tårta som skvalpar runt, alltid är det en bullpåse som langas hit och dit och om det inte räcker så har vi en godisautomat som gärna ställer upp när det krisar.
Vi har dessutom en hamburgerrestaurang bredvid mediehuset som vi väljer att kalla för personalmatsal. Så illa är det. Jajamensan. Ett par av oss ägnar oss åt dieten ÄADKÖ, Ät Allt Du Kommer Över.
Det finns medarbetare som under årens lopp utvecklat sitt hörselsinne till den grad att de kan höra ett bullpåseprassel genom stängda dörrar.
Men nu satt vi alltså en kväll och hånade chokladen Pigall.
På min obligatoriska kvällsrunda till macken bredvid var jag snäll nog och undrade om någon fler på redaktionen ville ansluta till det kroppsliga förfall som pågår, och det var det givetvis.
- Köp en Pigall till mig. Höhö.
Pigall? Den äts väl bara av gamla damer med handväska, hatt och minihund? Oj, vad vi skrattade åt hans ironiska önskan. Vem fan köper egentligen en Pigall? Vem i hela världen?
Jag köpte honom en Pigall. Det visade sig vara ett bra köp.
För den stackars lilla hånade Pigallen var en riktigt trevlig upplevelse med klar återköpspotential. Jag var nog helt enkelt gammal nog att ta till mig Pigall.
Smaken är nämligen som baken.
Delad?
Ja, säkert det också. Men framförallt så förändras den ju äldre man blir.
Saker som en gång var totalt otänkbara att äta förvandlas och blir delikatesser du inte kan leva utan.
Jag kan rabbla upp en lång rad smaker och livsmedel som gjort en klassresa hos mig, du har säkert själv dina egna.
Största resan har nog parmesan gjort, den har i ordets rätta mening gjort en helomvändning. När man var liten tyckte man att det luktade kräk, nu vill man inte annat än stoppa den i munnen. Oliver likaså.
Men det gäller att passa på att njuta av de nyfunna favoriterna. Tydligen är det så att redan i 45-årsåldern försämras smaklökarna och vid 75 år har vi kvar en tredjedel av smaklökarna vi hade som unga. Saker och ting börjar smaka mindre vilket gör att vi på äldre dagar upplever maten som smaklös och föga aptitretande.
I ren smakdesperation söker gamlingarna sig till beska och bittra grejer som brysselkål, exempelvis. Enligt logiken: Ge mig något som smakar, smaka vad det smaka vill.
Liksom.
Då är det sånt käk som gäller. Bara så ni vet.
Tyvärr släpper man inte vissa smaker lika lätt som man plockar upp nya. Det hade ju varit klädsamt fixat av naturen, kan jag tycka. Nu bygger man på sig, så att säga.
Ett glas oboy och en färsk limpmacka med ost blir man uppenbarligen aldrig för gammal för.
Det är en tidlös smakupplevelse för mig - och tack och lov för det.
Det finns rimligtvis fler tidlösa exempel, sådana som smaklökarna aldrig vill släppa eller acceptera.
Som pölsa. Vem fan äter pölsa? Hur kan den maträtten existera? Har den överhuvudtaget ett existensberättigande? Det måste ju vara snudd på kriminellt att tillverka det där slafset. Vi är många som har traumatiska minnen från skolbespisningen på grund av pölsa.
Nä, pölsa kan man alltid håna.
Fast man vet ju aldrig.
Snart sitter jag kanske där och mumsar i mig malda inälvor och tackar smaklökarna för att de äntligen var redo för en stadig portion lungmos.
Som jag längtar.