Hans journalistiska bana på Norrbottens-Kuriren började som en ”uppenbarelse från Gud” på Hedmans kafé i Boden.
- Det fick mig börja tro på Gud, säger lokalredaktör Eskil Anundi, i dag 87 år, Haparanda, som sedan den dagen varit Kurirens man i Tornedalen under drygt 30 år.
Som ung journalist på 40- och 50-talet fick Eskil Anundi jobba tre månader gratis på prov på tidningar och hans artiklar som publicerades betalades med fem öre per spaltrad.
En något annorlunda bild från förr jämfört med dagens digitala mediearbete där länets journalister uppges kosta 500 000 – 600 000 kronor per person och år idag.
- ”Den gamla goda tiden” handlade om stenhård nyhetskonkurrens och vilken tidning som var bäst i alla avseende. Inte minst när det gällde den grävande journalistiken. Så minns Eskil sitt arbete.
Seskarö
Hans hembygd är Seskarö. Där levde han som ung. Arbetarbygdens tidning var Norrländska socialdemokraten. Få hade Kuriren. Eskil jobbade på sågverkets brädgård. På 40-50 talet var det ont om jobb. Det blev säsongsarbeten i skogen och på stuveriet. För att dryga ut lönen började Eskil som lokalredaktör för NSD på Seskarö.
- Arbetsförmedlingens Helle Norén i Haparanda gav mig tipset, berättar Eskil Anundi. En kortare tid hade han sin redaktion i sitt rum på vinden hemma. Lönen blev bara några tior i månaden så Eskil lämnade skrivandet och tog ett antal olika jobb i södra Sverige; han provade på betsodlingar i Skåne, ASEA i Stockholm, fångvårdare i Malmö, jobb på fyrskepp vid Norströmsgrund. Men hembygden lockade.
Första Kuriren
Hemkommen till Bodens station från säsongsjobb i södra Sverige utan pengar sökte han upp sin gamla uppdragsgivare och direktör Filip Persson i Boden, i hopp om att få ny anställning på NSD.
- Persson slog ut med armarna och log. Han hade inget jobb. Besviken tog Eskil sina sista ören till en kopp kaffe på Hedmans fik och där infann sig ”uppenbarelsen” som kom att göra Eskil Anundi till Tornedalens man och mesta skribent för Kuriren under dryga 30 år.
- På fiket fick jag en Norrbottens-Kuriren i handen. Hade aldrig tidigare läst Kuriren. Där fanns annonser på första sidan. Kuriren sökte personer som kunde tänka sig att jobba som skribenter.
- Då började jag tro på Gud och uppenbarelser, säger han med darr på rösten. Och minns sin prekära situation utan pengar.
I ett svep
Eskil svepte kaffet och åkte till Kuriren i Luleå. Där anställdes han av Nils Isaksson med 800 kronor i lön och ett förskott som löste hans pengabehov. Eskil hade då mellan alla säsongjobben söderut hunnit med en tid som journalist på NSD i Boden.
– Jag fick då jobba på prov i tre månader utan lön innan jag fick jobbet. Sedan fick jag jobb i Pajala som volontär och en mindre lön för att sköta hela redaktionen; annonser, prenumeration och fem öre per spaltrad för artiklarna jag skrev. NSD fick ekonomiska problem och jag fick sparken. Under uppsägningstiden sökte jag jobb på Hufvudstadsbladet i Helsingfors 1952.
Låg på sofflocket
Tidningen erbjöd jobb men inte bostad. Eskil tog tåget på vinst och förlust. I Helsingfors fick han dela rum tillfälligt med ett par andra män. Ett sofflock lagt på två stolar blev hans säng under en tid.
- Det här var under sommarolympiaden i Helsingfors, när den var över var också mitt jobb över. Eskil åkte hem och tog säsongsjobb i södra Sverige. Det var när han återkom därifrån han upplevde ”uppenbarelsen på Hedmans kafé i Boden”.
Efter en tid på Kuriren i Luleå blev det Kuriren i Kalix ett par år. Eskils tvåspråkighet, finska och svenska, gjorde att Kuriren erbjöd honom tjänst i Haparanda, där man öppnat en redaktion. Tvåspråkigheten passade som hand i handske för en redaktör i Tornedalen. Här fann Eskil sin rätta plats fram till sin förtida pension 1987.
Föredrar papperstidningen
I dag när datorepoken slagit till så säger Eskil att ”där lever jag på stenåldern”. Han har inte orkat intressera sig för ”nätet”. Efter sin pensionering har han varit extra skrivare på Haparandabladet. Eskil Anundi tror på gamla tidens tidningskonkurrens om nyheter och läsare och nöjer sig med att läsa papperstidningarna.
- När jag kom in i 80-årsklubben har all lust för skrivandet helt plötsligt tagit slut. Jag hade tänkt skriva mina memoarer. Ålderskrämporna infinner sig. Det blir sämre för varje dag, säger han på sin välbekanta tornedalsdialekt.
Tiden som journalistvolontär med fem öre spaltraden är för länge sedan över, en era som dagens digitala journalister antagligen knappast tror har existerat. Eskil Anundi, 87 år på julafton i år, är troligen idag den siste levande ”Kuriren-legenden” från den tiden då filmrullar skulle skickas för framkallning med buss till Luleå och telexapparaterna sprutade ut nyheterna på hålremsor som fyllde redaktionen. Eskil Anundi knäpper händerna framför sig på köksbordet och försöker med saknad minnas kärleken till yrket ”den gamla goda tiden som journalist” – med lite tårar i ögonen…