- Det är bara ena benet som är lite besvärligt numera, säger hon hemma vid köksbordet i lägenheten i Jokkmokk där blombuketterna samlats efter hennes 100-årskalas som firades med öppet hus den 28 oktober i Samernas utbildningscentrum.
Förutom vänner och familj som inte längre finns saknar hon inte något annat än just rörligheten. Det är bättre tider nu. Mycket har förändrats sedan 1916 då hon föddes i byn Njavve intill Lilla lule älv, cirka 10 mil väster om Jokkmokk.
- Ja huvva, folk hade det slitsamt förut. Ta bara det här med jobb, nu får man vara ledig också. Förr fick folk arbeta så länge de orkade, till sent om kvällarna. Och kallt var det ibland, jag minns hur det drog i de där skolkåtorna i Vaikijaur, säger hon med ett helt arbetsliv inom skolans värld bakom sig med start som husmor i skolkåtor på olika platser i både fjäll och skogsland i Jokkmokks kommun.
- Första jobbet var i Tarra där jag skötte om fem barn, risade kåtan, tvättade och lagade mat, berättar hon.
Det var långa promenader eller skidfärder för att ta sig till jobbet. Från Njavve till Lillselet (där skolkåtor fanns) är sträckan cirka sex mil.
- Jag var så rädd för alla lösa hästar som släppts i skogen och ville inte prata så de skulle höra oss och komma. Men jag var inte rädd för björn.
Från Vaikjaur, dit skolkåtorna senare flyttades, gällde skidåkning längs älvkanten de cirka nio milen hem till Njavve.
- Jag har aldrig haft köpesskidor. Pappa gjorde så fina skidor åt mig, av speciellt virke. Ibland kunde jag åka hem med posthästen, säger hon.
En vinter som piga i byn Tjåmotis, en utbildning vid en hushållsskola i Västerbotten och någon säsong vid Kvikkjokks turiststation är annat som hunnits med innan de sista arbetsåren avslutades vid Sameskolan i Jokkmokk.
Sin egen första skoldag gjorde hon som sjuåring i sommarskolkåta i Tarra. Det svenska språket kom in i bilden. I hemmet och bland byabefolkningen talades samiska.
- Det blev att vi fick lära oss då, säger hon.
Mycket har hänt under 100 år. Ibba-Ristin Tuorda minns inte att hon önskade något särskilt som ung men kommer ihåg hur roligt det var. Hon säger att den tidens folk alltid fann råd, de klarade sig. Minnen från krigstiden, när teven kom, turistbåten som körde till Kvikkjokk och folksamlingen i Lillselet inför sommarflytten till fjälls är annat som kommer på tal.
- Nog tog det flera dagar att komma fram till Arasluokta. Vi hade härkar som bar bördorna men det som var lite besvärligt var att hela packningen skulle bort då vi skulle koka kaffe, sedan skulle allt lastas på igen. Men oj, oj, vilka snälla härkar det var. De bara stod och väntade.
Vid köksbordet väntar ett par vantar på att stickas färdiga. Bekanta tittar in allt eftersom och matleveransen kommer.
- Jag tycker det är bra ordnat för äldre personer numera, säger Ibba-Ristin Tuorda som tycks ha kvar sin levnadsglädje.
Kanske är det just den där glädjen som är receptet för ett långt liv? Stort grattis!
Agneta Nyberg