En ung man vid sin farfars sjuksäng. Den gamle säger att han mår bra, att alla på sjukhuset är trevliga och att sjuksystrarna tar väl hand om honom. Han försöker att sprida en känsla av lugn och trygghet. Men barnbarnet förstår att den gamla kroppen kanske inte orkar mer.
En vecka senare, när sjukhusdörrarna slår igen bakom den unge mannens rygg möts han av orden:
- Kungen är död. Länge leve kungen!
Han har stålsatt sig för ögonblicket. Ändå snörps det åt i halsen.
Nu sitter han här i ett rum på Stockholms slott, nästan 43 år senare, inte längre en brunhårig man med tjock vågig snedlugg utan en gråhårig herre i mörk kostym.
Inför sin 70-årsdag den 30 april ser han tillbaka på sitt liv och den där veckan på ett sjukhus i Helsingborg i september 1973 då han blott 27 år gammal försökte förbereda sig mentalt inför det som komma skulle.
Men han pratar också om framtiden. Till skillnad från andra som jobbat sig förbi 65 har kungen inga planer på att gå i pension de närmaste åren.
– Man jobbar så länge man orkar och hälsan står en bi, säger han.
Gammal känner han sig inte.
- Vi Bernadottar brukar säga att vi har barnasinnet kvar. På så sätt blir vi aldrig riktigt gamla.
I sitt arbete träffar kungen ofta barn och får svara på frågor om vad han egentligen gör.
- De som är mest frispråkiga brukar vara i tioårsåldern. Till dem brukar jag säga att jag representerar Sverige och svenska folket. Om de inte förstår vad det betyder säger jag att jag reser utomlands för att berätta vad Sverige står för.
Mindre barn har en tendens att uppvisa en viss besvikelse över att kungen inte är som i sagorna.
- Om jag pratar en stund med dem så förstår de att jag är en helt vanlig person som man kan ty sig till, att jag har en familj, en fru och barn och barnbarn.
När kungen döptes ska hans farfars far ha uttryckt en förhoppning om att den lille pojken skulle ”bli till nytta och glädje för sitt svenska folk”.
- Det är när det händer något som är väldigt påtagligt för nationen och det finns ett behov av en enande kraft som det känns så.
I sådana stunder tycker kungen att det är extra viktigt att det finns en objektiv och opolitisk symbol för nationen och det den står för.
Annat som symboliserar nationen, flaggan och nationalsången, gör fortfarande kungen glad – särskilt vid besök utomlands och i idrottssammanhang.
Just idrotten är ett kapitel för sig.
- Då är jag hur glad som helst när svenskar vinner. När det går dåligt blir jag fullständigt nedbruten. Jag är en väldigt dålig förlorare, säger kungen och brister ut i skratt.
Att ha som jobb att representera ett land innebär att ha många blickar på sig, att bli iakttagen, granskad och kritiserad. Hur jobbigt det är beror på sammanhanget, tycker kungen.
- Ibland är man förtjänt av kritik och andra gånger är man det inte.
Jobbigast tycker han det är med sådant som är ”illvilligt”, ”insinuanta påståenden” och sådant som är felaktigt.
När det blir kronprinsessan Victorias tur att ta över tronen är det ingen som vet, men hon har redan med råge passerat den ålder vid vilken kungen avlade sin konungaförsäkran. Det tycker kungen är bra.
- Jag hoppas att hon får vara mor så mycket som möjligt och ta hand om sin familj, men också att hon kan ha sina egna intressen och vänskapsband och fortsätta att skaffa sig erfarenheter.
Kungen tror på en framtid för den svenska monarkin.
- Den står för en kulturell stabilitet som för nationen vidare och för en kontinuitet.
Malin Ekmark/TT