Alla dessa kort!
Rattkortet till matvaruaffärerna, till banken till bensinstationen, till biblioteket och till bussen. Jag tycker att jag har bara de allra nödvändigaste men nu börjar min plånbok rämna av trycket.
..en, två.. tre.. fyra... jag räknar efter och finner att jag har åtta! Körkort, busskort, medlemskort på sportaffär, kort på Coop och kort från Ica, kort på Ok, presskort och bankomatkort.
Ja visst är det så att livet är kort och "kortare" blir det - uppenbarligen. Helt lätt är det inte alltid att hantera alla dessa plastbitar. Det hade underlättat en hel del om alla dockningsstationerna hade varit lika men det är de ju inte. I den ena apparaten ska kortet in så och på den andra si, det är som gjort för förvirring.
Jag åker buss ut i länet ett par gånger i månaden och har hittills betalat kontant då jag nyligen ändrade strategi och gjorde ett förköp: Trodde att jag skulle få en pappersbiljett men nej ett litet plastkort dansade ned framför mig med mina resor nedladdade på sig. Jaha ok, ska väl gå bra, man har ju sett hur de kortåkande gör, viftar lite med kortet framför en kortläsare hos chauffören. Kan det vara så svårt ..?
Svar: Ja uppenbarligen. Två gånger fick jag prova innan resan godkänns, man ska visa kortet och trycka. Ok, nu kan jag!! Trodde jag ...
När returresan ska göras kliver jag käckt ombord. Chauffören är ute och hjälper resenärer med bagaget och efter mig i kön har jag ett par unga killar. Jag håller självsäkert fram plastkortet framför den stora gröna läsknappen och trycker till. Och vad händer, jo i stället för att "blippa" så där trivsamt när alla andra använder sina resekort skiner hela läsmodulen upp som en julgran och hela bussen tutar, det är som på ett kärnkraftverk där strålningen kommit lös.
Jag tittar förvånat på mina medresenärer och de tittar ännu mer förvånat - på mig, vad händer! Chauffören kommer in och konstaterar att kortet är ogiltigt på något vis. Jag provar igen och då går det bättre. Lite teknikchockad vacklar jag vidare in i bussen och sätter mig, begrundande att man inte ska ha dåliga nerver när man ska åka på kort.
Tänker att det är en knepig värld vi är i nu med all teknik. Mobiltelefonerna för att ta ett exempel. Fick en ny liten superdator nyss och skulle försöka leta efter busstiderna på den innan ovan beskrivna malör. Prova ha rätt stora händer och vara ovan vid mobiltelefonins finmotorik. Det tog en kvart innan jag hade fått upp tabellerna till läsbart format. Innan hade jag lyckats trycka bort det mesta oj oj!
Och ta gången då jag, gud förbjude, tappade manicken i golvet och trodde att den hade gått sönder. Displayen var oroväckande tyst och svart. Ett barn konsulterades "är den sönder"??!
Barnet tar en snabb titt trycker på en knapp och utbrister: - Men ... du har ju inte slagit på den!!