Man har belägg för att människor har utnyttjat bin i mer än tiotusen år, från början som ”honungsjägare” och i det antika Grekland som biodlare. Här i Norrbotten startade biodling i slutet av 1930-talet och Norrbottens biodlarförbund bildades 1943. Man har i dag cirka 450 medlemmar varav ett 30-tal aktiva i Luleå.
Carl Rutqvist berättade att det finns cirka 20 000 olika biarter i världen varav 300 i Norden. Våra honungsbin är anpassade till det nordiska klimatet och övervintrar som samhällen. Det innebär att arbetsbina bildar en stor klump som omger visen. De kan hålla temperaturen kring +20°C genom att hela tiden byta plats och äta av insamlad honung eller tillförd sockerlösning. Det behövs 20 kilo sockerlösning för att de cirka 10 000 bina i en bikupa ska klara vintern.
Bina är vegetarianer som samlar nektar och pollen från blommande växter. Nektarn omvandlas till honung i biets honungsblåsa och pollen ger biet nödvändiga proteiner. Ett bisamhälle kan samla in 30 kilo pollen per år, ofta från sälg och vide, men ju mer varierad växtligheten är desto bättre trivs bina.
Ur en bikupa kan man ”skatta” (hämta) 10-20 kilo honung per år och dessutom några kilo vax som bina utsöndrar för att bygga celler där äggen läggs och kläcks. Men det är inte produktionen av honung och vax som är viktigast i ekosystemet utan biets arbete som pollinerare av blommande växter på våra åkrar, i trädgårdar och i skogarna. På många håll hotas bina av pesticider som används för besprutning av våra åkrar och det kan leda till minskad produktion av viktiga växter.
Biodlingen är därför viktig för att våra ekosystem skall fungera. Från en bikupa kan bina täcka ett område med några kilometers radie och där bidra till en varierande växtlighet. Tänk att ett så litet djur kan bidra med så mycket mångfald och goda produkter från naturen.
Åhörarna hade naturligtvis massor med frågor till Carl Rutqvist och fick också se prov på den utrustning som behövs i biodlingen. Vi tackade Calle och texttolkarna med varma applåder.