Inget hände, inte den här gången heller. Vi snurrar vidare trots all ängslan om att allt skulle ta slut strax före jul.
Jag förstår inte den uppmärksamhet som ges en misstolkning av en tidräkningsmodell som tagits fram av en död kultur. Om vi nu måste bejaka vår oro så finns det ju mer konkreta hot att frukta.
Det hela känns som en kollektiv outtalad pakt som går ut på följande: vi oroar oss så mycket vi kan för hjärnspöken så finns det inte plats att bäva för det som verkligen kan ta oss av daga.
Praktiskt, då kan vi spinna vidare tills den dag då solen sväller ut och slukar vårt lilla klot. För längre än så kommer vi ju inte, det förstår ju vartenda dagisbarn. Men då slipper vi klaga på kylan, i alla fall.
Hur finalen kommer att se ut vet ingen men de flesta talar om något högljutt och sprakande, som ett nyårsfyrverkeri. Men jag lutar mig mot T S Eliot som skrev "världen slutar inte med en knall utan med en snyftning".
Jag gillar radio men ibland mår man bäst av att inte lyssna så noga. Häromdagen fick jag veta att våra världshav retarderar. Det betyder att haven snart är tillbaka till den urtid då det enda som levde där var plankton och maneter. Allt annat dör; det blir ingen fisk, inga däggdjur eller skaldjur, inte ens sjöstjärnor. Typiskt när jag har källsorterat så tappert.
Vi är snart där och då menar jag inte år 2350 utan redan detta århundrade. Strömming och sik smakar smarrigt men maneter är inget man äter. Någon som har ett bra recept på plankton?
Jag gör som alla andra, försöker glömma det jag hörde och snurrar ett varv till och vips så är det nyårsafton igen. Med stigande ålder förstärks känslan av att tiden inte är linjär utan snarare cirkulär. Allt går runt med fasta intervaller.
Så uppfattade också vi människor tidens gång en gång, det var innan vi började mäta den med hjälp av klockor. Så sägs det i alla fall - för hur kan man veta det? Men det måste ju finnas skäl till att urtavlan ser ut som den gör. När vi började mäta tiden gick den runt, som dagen, året, solen och månen.
Detta ställer begrepp som utveckling och framtid i ett helt annat ljus. Framåtskridande kan lika gärna vara en u-sväng. För det är mer än haven som retarderar. Ta bara den växande skepsis som verkligheten möter. I stället ökar tilltron till tron - särskilt då till dess elaka kusiner misstro och vantro. Är verkligheten icke till fyllest skapar man sin egen.
Nu framstår jag kanske som en bakåtsträvare som menar att allt var bättre förr. "Ju förr desto bättre", sa alltid mor när hon bad mig uträtta något och jag frågade när. Men det var inte bättre förr, bara annorlunda. Och nu har vi har ju fått internet. Och kaffe latte.
Efter radions avslöjande om havens död väntade jag mig jätterubriker i alla tidningar och extrasändningar av Rapport om denna kommande katastrof. Jag menar, den inverkar säkert menligt på våra möjligheter att leva, i alla fall på en diet av stekt strömming.
Men, inte ett ljud. Vi är som en buffelhjord som ser stupet men som bara fortsätter framåt för att alla andra gör det och stannar man blir man nedtrampad. Vilket vi även inser. Då känns det lättare att oroa sig över Mayakalendern.
Eller så resonerar man som en av mina vänner. Han har en orubbad tro på människans förnuft och uppfinningsrikdom. När jag luftar mina tvivel om vår förmåga att krångla oss ur det trångmål vi satt oss i (klotet klarar ju sig alltid) brukar han säga "vi finner en lösning, vi gör ju alltid det".
Ja, någon hittar kanske ett bra recept på plankton.