Behövs det egentligen en till historia om Förintelsen? frågar Sacha Batthyany lite vanvördigt. På telefon från Washington, där hanarbetar som korrespondent, förklarar han tankarnas irrfärder inför skrivandet av boken "Och vad har det med mig att göra?". För sju år sedan hade han svarat "ingenting" på titelns fråga. Men insikten om att hans gammelfaster var inblandad i ett nazistiskt massmord var början på en resa bakåt i tiden.
- Förut hade jag tänkt: "varför ska vi bry oss om vad som hände för 70 år sedan?" Vi måste hantera Donald Trump och hans likar. I dag svarar jag lite annorlunda. Vår familjs historia är viktig och gör oss till den vi är.
Som liten drack Sacha Batthyany te hos sin gammelfaster, tant Margit. Mest minns han hur hon likt en ödla brukade sticka ut tungspetsen. Helvetesvärdinnan har hon kallats, men det var inget Sacha Batthyany visste förrän en kollega visade en artikel om Margit och undrade: "Vad har du egentligen för släkt?".
I byn Rechnitz i dåvarande Ungern höll tant Margit en fest på sitt slott under andra världskrigets slut. Samtidigt avrättades 180 judar utanför, efter att ha tvingats gräva sin egna gravar. Fastern verkar inte ha skjutit.
- Men det gör henne inte en millimeter bättre. Hon visste vad som hände, var och vem som gjorde det och hjälpte senare några av dem att fly landet. Hon kunde ha hjälpt många familjer. Men hon gjorde ingenting. Inget.
Att klä av delar av sin släkt som förövare hade han aldrig några problem med, även om det väckte en del ont blod i släkten. Vissa ringde och påstod att han gjorde det för berömmelsen.
- Det är hårda anklagelser. Jag gav sju år av mitt liv, mycket pengar och energi. Min fru hatade mig för det, säger han och berättar att boken var svaret på frågorna som inte slutade hemsöka honom.
Trådarna från det förflutna leder Sacha Batthyany kors och tvärs, till Ungern, Österrike, Ryssland och Argentina. Boken är ett pussel av resor, fiktiva samtal, fakta och redigerade delar ur hans farmor Marittas dagbok. Där avslöjas hennes livs skam: Hon såg ett judiskt grannpar skjutas ihjäl utan att hjälpa dem. Det mördade parets dotter Agnes får en röst i Batthyanys bok. Mer därtill - han hittar hennes döttrar och sluter cirkeln.
- Agnes döttrar och jag har det gemensamt att vi bär historien på våra axlar. Mycket av vår identitet baseras på vad som hände i det förflutna,säger han.
För adelsfamiljen Batthyany var också kommunismen avgörande. De blev av med sina marker och stora gods. Farmor Maritta slet för överlevnaden i en gammal jaktstuga medan Sachas farfar hamnade i arbetslägret Gulag.
Sacha Batthyany tar med sin far på en resa i farfaderns fotspår, till Sibirien, för att hitta något som kan förena dem. Bara för att inse att tyngden av all denna historia står i vägen. Men han förstår samtidigt att krigets barnbarn har en fördel.
- Det var svårare för min far att ställa frågor. Min generation kommer från en helt annan utgångspunkt och är fria att fråga. Vi kan säga "varför. Jag förstår inte", säger han och konstaterar att resan ändå förde dem närmare.
- Jag såg vad min far genomlevde men aldrig kunde berätta för mig.
Parallellt under arbetet med boken har Sacha Batthyany gått i terapi. Ibland hörde han sin farmors röst eka inuti. Och någonting i släktens historia kan han numera relatera till: det mänskliga misslyckandet. Han rannsakade hur mycket han egentligen har prövats, under sin trygga uppväxt i det vadderade Schweiz.
- Förut tänkte jag alltid "varför gjorde ni inte mer?". Men om jag är helt ärlig vet jag inte om jag skulle ha gjort det. Jag har aldrig tagit en risk. Jag är från den här familjen. Och det är en familj där männen och kvinnorna inte är så modiga. Det var smärtsamt att inse.
- Förut hade jag hundratals frågor och hatade mitt beteende. Nu vet jag mer om mig själv och det gör mig mer ödmjuk.
Elin Swedenmark/TT