Om jag hör någon fler som säger carpe diem så svarar jag inte för följderna. Carpe för tusen hakar vad som helst utom just det!
Jag vet att vi lever nu men har det inte också blivit en fixering. Nu är väl helt okej vid valda tillfällen, som när solen sänker sig i havet och luften är mild, vinet kallt och hjärtat varmt och lätt.
Men vi lever även i går och ska förhoppningsvis göra detsamma i morgon. Men vi kan få problem med det om alla envisas med att bara bry sig om att leva just nu.
I den bransch jag verkar är vi inte mindre fixerade men jag har aldrig haft problem med att kasta sten i glashus. Nyhetsrapportering sker i nutid och efter en timme är vi i dåtid. Men som vanligt får man veta mest och bäst om man lugnar sig till den summering som återfinns dagen efter, då oftast på papper.
Varför tjatar jag om detta då? Jo, den primära orsaken är att Kuriren gjort vaktbyte för en av oss bakom dessa tisdagskrumelurer. Och nye Anders Appelgren inledde med att skriva om dokusåpor på tv. Problemet var att det var just det som jag hade för avsikt att fördjupa mig i.
Så "Äpplets" (han kallas så) tilltag kom som en chock - det hade aldrig hänt med Gunnar Sjöberg. Mycket kunde man vänta sig av Gunnar men inte dokusåpor.
Så nu satt jag där utan uppslag för denna spalt (märks det?). På dåligt humör dessutom och så dyker det upp ett klotter på en vägg: "carpe diem". Hela citatet lyder för övrigt "Carpe diem quam minimum credula postero" - fånga dagen, lita inte på morgondagen. Okej, vi följer Horatius råd som tydligen betraktas som slutstationen för mänsklig visdom.
Vi börjar med att strunta i det förgångna, det finns väl inget att hämta där. Det är väl bra om vi inte har några erfarenheter alls, då kommer allt som en överraskning. Kanske inte alltid som en glad sådan men lite får man stå ut med.
Framtiden ska vi inte heller ägna så mycket möda åt. Den blir som den blir, varför ska störa den sinnesfrid som vi så framgångsrikt skapat med att oroa oss för vad som komma skall - det gör säkert någon annan åt oss.
Men om nu inte så är fallet så får ni lova mig att inte bli förvånande, besvikna eller förskräckta om inte framtiden blir som ni tror.
Jag råkade häromsistens stöta på några dövblinda människor, en grupp funktionshindrade jag inte ägnat många tankar om jag ska vara ärlig. Men de fick mig att stanna till ett ögonblick. Jag försökte tänka mig in i hur det är att varken se eller höra. Det gick inte.
Vad funderar man över och vilka referenser har människor i en sådan livssituation? Undrar hur de fångar dagen och njuter i nuet?
De fick mig att tänka på min gamla morbror. Han levde till hög ålder men blev sängliggande efter ett svårt benbrott. Ett av hans stora intressen var att följa med, han läste tidningen och lyssnade på nyheterna - som han alltid gjort.
Men på slutet kunde han inte göra det längre, hörsel och syn försämrades så svårt att de inte räckte till. Och då försvann han. Inte till framtiden för om man är dryga 90 så är ju den ganska begränsad. Och nuet hade upphört att fungera, försök själv carpe diem i det läget.
Så vad återstod - jo, det förgångna. Inte så svårt att förstå och ni har säkert exempel i er närhet på liknande fall.
Visst, fånga dagen men låt inte för den skull gårdagen smita ur greppet. Och försök framför allt hålla morgondagen i koppel. Det är inte lätt att få den att gå fot.