Av den ursprungliga klassens 35 elever hade 25 möjlighet att delta. Mest långväga var Birger Nyström som kom hela vägen från USA. Dagen inleddes med ett studiebesök på Läroverket eller Lärkan som det numera kallas. Rektor Kristina Eklund lotsade oss runt och berättade bakgrunden om byggnaden av gymnasiebyn. Studiebesöket var riktigt intressant och plötsligt var man tillbaka i skolåldern igen.
En vandring genom lokalerna väckte minnen från skoltiden - aulan med morgonpsalm, lärarna, allt kom över en. Det var rejäla byggen förr i tiden, golvet såg exempelvis ut exakt som för 50 år sedan. Vi såg kanske inte ut som vi gjorde för 50 år sedan, i och för sig.
Vid en snabb okulärbesiktning var det svårt att känna igen klasskamraterna, men när man började detaljgranska ansikten så såg man tonåringarna. Leenden, ögonen, sättet att prata fanns där och plötsligt hade man svaret på Lundells klassiker "Sextisju, sextisju, vart har du tagit vägen nu ..." Det var här och nu. Tiden är ingenting, det kändes som det var i går man sågs. Skoltiden och den gamla skolan var nog inte så illa i alla fall.
Kvällen med det inledande minglet med ett glas cava och en liten löjromssnitt på tunnbröd lovade gott. Glada återseenden och massor med minnen från skoltiden. Kvällens hemlige gäst var vår gamle historielärare, Victor Bergman, en mycket omtyckt man. Så var det dags för maten, norrbottnisk meny levererad av Köksverket, smakade bara så sjuuuukt bra, för att använda ett populärt ungdomsuttryck. Efterrätten, varma hjortron med vaniljglass, avrundade på ett naturligt sätt den norrbottniska menyn.
Svante körde en liten quiz om musik från 1960-talet innan det var dags för kvällens clou. Ett par minuter var för att redogöra för livet under de här 50 åren som gått. Jösses, vilka berättelser som levererades. Kan lugnt säga att svensklärare Ivar Tollofsson och klassföreståndare Eva Edfast hade varit stolta över denna uppvisning i muntligt framförande. Naturligtvis fungerade det inte med ett par minuter per person, inslaget tog ett par timmar. Alla starka berättelser och Barbro som gjorde ett närmast stand up-framförande i toppklass drog ut på tiden.
Avslutet på kvällen blev nog så abrupt eftersom vi var i en lokal i ett bostadsområde. Likt Askungen var vi tvungna att lämna när det var som bäst, man hade nog velat följa upp en del trådar från framförandena.
Önskemål om en återträff framfördes. Och varför inte?