Men dit är det ju som sagt en stund och herr konstnären Risberg har inga andra planer än att "jobba på". Så länge det rimligen bara går.
Mats Risberg må fylla jämnt på söndag (vilket vi samfällt och givetvis gratulerar till!) men i stort sett ser han identiskt likadan ut som när jag senast hälsade på i föräldrahemmet på
Knöppelåsen, som han flyttade tillbaka till i slutet av 1970-talet efter ungefär ett decennium av boenden i bohemiska rivningskåkar i Luleås centrum.
Triptyk
Det senaste besöket ägde rum i slutet av 1980-talet, när en häftig animerad strid hade blossat upp om Risbergs altartavla till det nya sidokapellet i Luleå domkyrka; en triptyk betitlad Livets träd som absolut inte föll vare sig domkapitel eller domproster (två på varandra följande sådana) på den högkyrkliga läppen eller annorstädes.
Först efter regeringsbeslut kunde Mats Risberg 1986 fullborda triptyken, som med hans egna ord "lägger fokus på kvinnans ställning i världen, på vårt ansvar för barnen som är vår framtid, på vår internationella solidaritet och omtanke om vår miljö, framför allt vattenfrågan". Mats Risberg känner fortfarande stark olust när det kontroversiella kvartssekelgamla minnet av altartavlan i Luleå domkyrka återigen plockas fram, för vederbörlig vädring.
Tidig karriär
Den allra första konstnärliga aha-upplevelsen drabbade honom allaredan som tre-fyraåring, när han försökte rita av profilen av en "gubbe".
Rembrandts Kökspigan blev hans första övning i skuggritning. Mats Risberg hade upptäckt de gamla mästarna via konstboksavdelningen i det gamla Stadsbiblioteket vid Rådhustorget; uppeldat och borta i begynnelsen av 1960-talet.
Han kom in på Konstfack 1959, därefter "två omtumlande år på Valands konsthögskola" i Göteborg, sedan tillbaka till hemstaden där han öppnade egen ateljé i en vindskupa på Kyrkogatan i centrum.
Då var Toppens grill, beläget högst upp i det då ännu arkitektoniskt spännande Shopping center, ett inneställe för tidens ungdomar och sittningarna där blev både många och omfattande långa. Där hittade Mats både en bekantskapskrets och många modeller.
Första separatutställningen kom 1968, på Konstsalongen på Kungsgatan, under den, enligt Mats själv "lätt pretentiösa titeln Ikoner av nuet - porträtt av pop. Teatergrafik.
- Stamlokus kvällstid var Statt och Bryggan, därstädes. Småningom även legendariska Stadspuben, nere vid Norra hamnen, där jag blev god vän med den sedermera lika legendariske pub-värden Mille som vid ett senare tillfälle också agerade bartender vid en av mig arrangerad bal i huset på Björngatan där jag då bodde.
Proggtiden
Mats Risberg hade även tät och vänskaplig kontakt med medlemmarna i 70-talets unga proggmusikrörelse och gjorde bland annat två stora målningar av proggtiden, som sedan länge hänger i Boden.
- Jag vill dock så innerligen gärna få tillbaka dem till Luleå och till Kulturens hus här, där en perfekt plats finns för dem i vestibulen vid Lilla salen högst upp!
Mats Risberg har också varit flitigt associerad med Norrbottensteatern och bland annat utfört teckningar och gravyrer till de olika recensioner av pjäser, som Kurirens kritiker med etiketten Cyrano (Gunnar Söderholm) skrev.
Bästa bilden
- En av de tidigaste och helt oförglömliga pjäserna var uppsättningen av Becketts I väntan på Godot, med Håkan Serner, Sten Ljunggren, Rolf Larsson och Sven Gunnar Book (undertecknad såg den som tonåring och håller fullständigt med).
- Jag gjorde en snabbt skapad torrnålsgravyr för Kuriren (som återges här intill). En av mina allra bästa bilder någonsin.
För att avrunda den här flera timmar långa sessionen studsar jag ett urval frågor, konstruerade av författaren Marcel Proust för snart 100 år sedan men fortfarande använda i flera magasin över hela världen, mot konstnären:
Vilken talang önskar du att du ägde och behärskade?
- Konsertpianistens. 1969 fick jag uppleva en av mästarna på området, Teddy Wilson, på Statt i Luleå, när jag ritade av honom för Kuriren och Roland Johnson intervjuade. Oförglömligt.
Hur mår du?
- Bra tack, kan inte klaga.
Din favoritförfattare?
- Oscar Wilde är åtminstone alltid en av dem.
Har du några hjältar ur det verkliga livet?
- Alla kvinnor som arbetar inom sjuk- och åldringsvården och varken får det tack eller den lön som de förtjänar.
Hur vill du dö?
- I hög ålder och i sömnen.
Ditt motto i livet?
- Att jobba på.