För första gången på mycket länge kommer jag inte att fira midsommar hemma i år. Firandet sker inte ens i Sverige. Jag har inget emot att åka bort, tvärtom, men med åren har jag blivit allt mer ovillig att lämna länet under just denna period. Slutet av av maj fram till mitten av juli har på något sätt blivit en helig tid för mig, den måste tillbringas i Norrbotten. Självklart har jag funderat över varför det blev så och det finns ingen komplicerad förklaring - den tiden är helt enkelt den allra bästa. Åtminstone här. "Den skimmertid nu kommer ...." Ljus och liv är nyckelorden. Och för mig får det gärna vara ljust dygnet runt året runt, jag kan inte få för mycket av det. Svårt att sova har jag då och då men någon skillnad på årstiderna har jag inte noterat i det avseendet. Med ljuset kommer livet och även det är något som noteras med större förnöjsamhet desto fler år man lägger bakom sig (och därmed får allt färre framför sig ... hmm). Från att ha struntat i det mesta i naturväg kan i dag ett första myggbett utgöra en källa till glädje. För att inte tala om den första gången man varje vår får höra en storspovs ödsliga ski över en daggfuktig disbeslöjad äng. Då talar vi om stora känslor. Men nu ger jag alltså hånken i allt detta och lämnar länet för betydligt sydligare breddgrader de närmaste veckorna. Så mycket sydligare att vattnet snurrar åt fel håll i vasken, natthimlen ser helt annorlunda ut och årstiderna är bak och fram. Nej, jag ska inte till Eldslandet, jag åker till Sydafrika. De som känner mig väl inser att det krävs något som ett fotbolls-VM för att få mig att svika Norrbotten i sin bästa festkostym och ljuvligaste utformning. Men det är bara delvis sant, fotbollen är givetvis en viktig nyckel för att lösa det lås som Botnia lagt på mig just nu. Men det finns annat också, Sydafrika är inte något dussinland att semestra i. Jag har varit där förr och vet lite vad jag talar om. Men det händer att man möts av en skeptisk inställning till landet. Några invändningar jag mött: Det är långt bort - visst, men inte längre än till Thailand. Och utan tidsomställning. Det är stort - visst, men inte större än Australien eller USA. Det är ett U-land - nja, allt som finns här finns även där. Det är ett land med stor brottslighet. Sant, och det vore dumt att nonchalera - men det är nog lika äventyrligt att passera över Malmuddsviadukten en mörk natt. Det är vinter där just nu - visst, men för mig det är ett argument på plussidan. Vinterklimatet vid Kwazulu Natals kust beskrivs som "svensk sommar utan regn". Kan det bli bättre? Och jag är tillräckligt traditionell för att plocka med mig några sillburkar och lite mandelpotatis för en traditionell midsommarlunch. Till sist; när ni kan läsa detta sitter jag redan på en veranda där nere och smuttar på ett glas svalt vitt vin från Stellenbosch vingårdar. Solen är på väg ned över kullarna i väster och geckoödlornas jakt på flugor räcker gott som underhållning. Men jag kommer att sakna ljuset. Man kan inte få allt, inte när man lämnar Norrbotten i juni. Och såvitt jag vet lämnade vi ljuset på när vi for.
