Det är så att jag nästan alltid lyckas undvika dessa landsplågor (peppar, peppar ...) och kan faktiskt inte minnas när jag senast låg nedbäddad med spyhinken bredvid sängen och en kartong näsdroppar på nattduksbordet. Och trots alla friska försök från läkemedelsbranschens krämare att få mig intresserad har jag inte stora behov av deras produkter - vare sig det gäller Alvedon eller titthålskirurgi.
Det är nästan så jag får dåligt samvete. Här bygger man en jätteindustri och så är jag helt ointresserad som konsument och patient. Tänk alla läkare, sjuksköterskor, sjukgymnaster, psykologer, massörer, naprapater, kiropraktiker och allsköns knotknackare som är beroende av mig som födkrok.
Och tänk alla apotek som poppar upp som Rolex-försäljare på en spansk badstrand. Det ser så tomt ut därinne. Och tänk alla bensinstationer och mataffärer som nu måste lyckas med att även sälja piller, plåster och psykostimulantia. Plötsligt finns det horder av medmänniskor som förlitar sig på vår krasslighet, inbillad och verklig, för sin utkomst.
De som jobbade inom den offentliga vården och på gamla statliga apoteket fick ju betalt oavsett hur många skedar hostmedicin jag vägrade ta. Och det finns människor som vägrar öppna sin mun hos tandläkaren, jag känner flera stycken. Men Folktandvårdens anställda slipper löneavdrag trots det.
Men så är inte situationen för de nya aktörerna på den lukrativa marknaden för legala droger (gillar det uttrycket, minns hur jag studsade till första gången jag hörde talas om bolaget Kronans droghandel). Ska sagan sluta lyckligt för alla de nya och förhoppningsfulla pillertrillarna så gäller det ju för oss övriga att inte hålla oss alltför friska och välmående, då lär det inte bli mycket smör på deras dagliga bröd. De blir inte mätta på att tugga tabletter.
Men finns det verkligen skäl att ängslas; vi är så upptagna av vår hälsa och att omhulda vår krasslighet så droger känns som ett lika säkert kort som livsmedel. Och när våra liv dessutom ständigt tänjer ut sig så förlängs även tiden mellan insjuknande och död, i dag kan man leva med svåra sjukdomar i årtionden tack vare medicinering.
Men allt detta förändrar också vår syn på hälsa och ohälsa; gränsen mellan att vara frisk och sjuk suddas ut och vi hamnar i ett tillstånd där vi är varken eller. Kanske opasslig är en mer lämplig beskrivning, man är mer eller mindre passabel avhängigt dagsform, medicinering och tillgång på stimulantia.
Svaret på frågan "Hur är det med hälsan?" kan inte längre besvaras med ett enkelt bra eller dåligt, svaret varierar från dag till dag och timme till timme beroende på när man tog sin senaste dos av sin livsuppehållande kur.
Så jag lär inte behöva oroa mig nästa gång jag ser en farmaceut bekymrat vanka omkring i sitt välfyllda men folktomma förråd (apotek kommer från grekiskans ord för förråd). På ett eller annat sätt kommer hon eller han säkert att förtjäna sitt levebröd och även jag lär bidra så småningom - våra vägar kommer säkert att korsas en vacker dag.