De kom försiktigt intassande mellan nyårsraketerna och skålarna, de två dödsbuden. Elden tog den ene medan den andre bara stillsamt lade ned det där med livet, är man 91 år fyllda får man göra det.
Per Oscarsson och Thomas Funck, underrättelsen om deras respektive bortgång spreds under nyårsnatten. Det blev inte så många tankar om detta då men dagen efter (i alla bemärkelser) är en utmärkt tid för begrundan, årets första och segaste dag är till för sådant.
Och då återkom minnen från tidigare högtidsstunder med sir Andreas Blek af Nosen, Gustaf Jörgensson samt inte minst Grodan Boll och Kalle Stropp.
Friherre Funck var ett skinande ljus i barnunderhållningsmörkret på 40- och 50-talen, hans röster förgyllde barndomens morgnar framför familjens enorma Aga i brunt trä. Den hade ett litet grönt öga som långsamt öppnades och tändes, radion var lika morgontrött som jag och den vägrade ljuda förrän ögat lyste vaket och klart. Men via den skapade Funck en fascination som aldrig riktigt släppte och som jag med viss framgång överförde på mina egna barn.
I dag är han nästan bortglömd, till skillnad från den egensinnige Oscarsson som till och med lyckades bli folkkär på gamla dagar, vem anande det i början av hans karriär. Men båda tillhör riksklenoderna, den lilla skara säregna sällsamheter som utgör vår gemensamma skattkammare.
Vi fastnar ofta på föremål och miljöer när vi talar om riksklenoder men det är en värdighet som lika gärna bör föräras människor. Byggnader och terräng i all ära men de finns överallt och är ofta tämligen lika. Visst är det en del som skiljer Svampen i Örebro från Sagrada Familia i Barcelona men har man höjdskräck så är det samma svindel oavsett vilken byggnad man tar sig upp i. Och en granskog i Ryssland är snarlik den jag har runt knuten, och lika lätt att gå vilse i.
Men människor är också desamma överallt invänder någon. Visst, och det är väl skönt att konstatera. Vi har samma lust att skapa och kommunicera men även om den lusten är universell så tar den sig olika uttryck, beroende på kultur och individ. Alla yttringar slår inte an en sträng i mitt bröst. Men kanske i någon annans.
Men jag vill inte ställa mänskligt skapande mot naturens. För det är inte lätt att säga vad som bereder en mest glädje i längden, ett intro av Keith Richards eller forsens brus i skymningen. Men varför välja, det gäller väl att avnjuta dem var för sig i stället.
Till det skyddsvärda hör även kulturella manifestationer som seder, bruk och mat, inte minst. Globaliseringen gör oss dock allt mer lika - vi klär oss i samma kläder, inreder med samma möbler och knappar på samma tangenter.
Det gäller även mat; mina besök utomlands lär mig att det är samma pizza, kyckling och chop suey där som här. Chop suey är för övrigt en amerikansk rätt, fastän inspirerad av det kinesiska köket.
Nu är jag inte särskilt orolig för det kinesiska köket, nudeln lär överleva kackerlackan. Men vad händer med fläsklägg med rotmos, paltbröd och fläsk, kåldolmar, Janssons frestelse och nubbesallad? Där kan vi tala om rödlistade rätter.
Häromdagen avnjöt jag stekta isterband med mandelpotatis, rödbetor och en blomkålsstuvning kryddad med svensk wasabi (pepparrot). Det om något borde hamna på världsarvslistan! Man må säga (för att citera Kalle Stropp) - inget ont om Gammelstad men om Unesco smakat den anrättningen hade den listan sett annorlunda ut.