Boken är uppslagen och kudden uppallad, allt är klart för liten stund av go’ läsning innan man släcker lampan för natten. Men läsglasögonen då, de saknas och ligger inte på sin vanlig plats, så klart. Med en vresig svordom lämnar jag sängvärmen och ger mig ut i bostaden på jakt efter brillorna. Jag ser bra, det är ju bara det att alla texter blir mer och mer finstilta för varje år - är det någon sorts besparing, eller ... man kan ju bli långsint för mindre. Och eftersom mina läsglasögon gör världen suddig sitter de aldrig på min näsa i vanliga fall. Då lägger jag dem ifrån mig, vart tänker jag sällan på utan får leta vilket jag tvingas göra många gånger per dag. Men det är likadant med mycket annat; jag letar nycklar, pennor, strumpor, mobilen, plånboken, kalsonger, mitt glas samt det mesta jag för tillfället läser. Jag tillbringar en stor del av mitt liv med att leta saker. Och vad är man då, om man kan sin Astrid Lindgren? Jo, en sakletare givetvis. Det är ingen unik sysselsättning, det finns massor av sakletare. Vi letar allt från meningen med livet, den bästa dagen, den bekvämaste bostaden, det godaste ölet, det perfekta volleyskottet, den finaste fisken, den skönaste musiken, den ljuvligaste partnern, den vackraste vyn till just och kanske framförallt de förlagda läsglasögonen. Och så allt däremellan. Min kära (som för övrigt också är sakletare men bättre på att förtränga det) brukar säga att jag inte skulle lida brist på tid om jag kunde nyttja alla de minuter jag irrar kring i jakt på något förlagt till något väsentligt i stället. Det stämmer säkert ... och? Jag letar vidare, det finns få saker som vi sakletare uppskattar mindre än att upplysas om liknande självklarheter. Det är ju inte så att att vi har valt detta, det är vårt öde. Men det kan även hända fantastiska saker när man letar. Häromveckan var jag på jakt efter en strumpa som misstänktes ha smitit under sängen. Det hade den inte men där fanns i stället mina biljetter från sommarens Fotbolls-VM. Och dem som jag hade begråtit som förlorade efter hemkomsten från Sydafrika i mitten av juli (om nu detta avslöjande reser frågor om hur ofta det dammsugs under vår säng så får ni hålla dem för er själva). Ibland hittar man guld när man letar mask - vi sakletare blir lätt lite filosofiska eftersom vi lärt oss att mycket här i livet avgörs av slumpen. Och så är det även i snabbköpet. Jag muttrar när jag ska läsa innehållsförteckningen på omslaget, glasögonen är kvarglömda hemma och det finstilta är därmed oläsligt. Jag får chansa, varan glider ned i korgen utan att jag känner dess exakta innehåll och pris. Det är lite som livet självt, det är mycket man låtit glida ned i korgen utan kunskap om vare sig innehåll eller pris. Frågan är vad som lagts tillbaka på hyllan om man haft läsglasögonen med sig. Men det man plockar ned i korgen det får man betala och bära med sig ut ur livets snabbköp. Men så länge hyllorna där förblir välfyllda ska man inte klaga. Det är bara att leta vidare och hoppas att man fyller sin korg med sånt man vill ha kvar även efter man passerat kassan. För det är väl så att för den situationen finns det inte några läsglasögon - på mycket av det vi letar förblir skriften alltid för finstilt.
