Vart tog de vägen? De dök upp lite oväntat för några år sedan och jag blev medveten om deras närvaro. Och lite förvånad, men vad gör de här?
Från det tillfället fanns de ofta i mitt synfält samtidigt som de gradvis blev fler och fler år efter år.
Jag såg dem genom fönstret när de satt och diskuterade på gräsmattan utanför jobbet. Ibland käbblade de godmodigt över godbitar de införskaffat, gud vet hur.
De fanns även hemmavid, jag såg när de samlades i skymningen och radade upp sig längs takåsarna. När mörkret föll hördes deras korta metalliska skrin, "godnatt, godnatt". De flockades runt domkyrkan och fanns plötsligt både här och där i gatubilden. De tog över centrum, helt enkelt och måsarna fick masa på sig.
Men nu är de borta - vart tog alla kajor vägen? De blev färre under förförra vintern, som var tuff om ni minns det. Och i vintras var det ännu bistrare och nu är de som bortblåsta, eller kanske bortfrusna. Var de bara här och kollade läget, om Norrbotten var värt att satsa på? Men något hände, 70 dagar på raken med många minus kanske?
Jag saknar dem, jag såg kajans etablering som ett erkännande av Luleås status som riktig stad. Nu var det inte bara tvillingtornen på Uppsala domkyrka som dög som tummelplats för deras flygövningar utan Luleå hade också kvalificerat in sig i sällskapet Kajans vänner. Men så försvann de och plötsligt pekar stadens befolkningssiffror nedåt och arbetslöshetssiffrorna är bland de högsta i länet. Måste ringa vår redaktör i Kiruna och kolla om han hört några skrän där.
Men gravhararna är kvar, det är nästan så att jag cyklar över dem när jag genar över kyrkogården. Där finns det gott om läckerheter för Lille Skutt och hans kompisar (lugn nu - harar är veganer och äter bara det som finns ovan jord). Harjakten börjar och det är kanske därför det är trängsel bland gravstenarna, det är nog tryggare där än i skogen.
En annan som förblir oss trogen är sorken. Det är väl snarare så att landets alla smågnagare flyttat norrut detta år. Och att många av dem har valt ut mitt sommarhus till vinterviste. Det är inte första gången det sker och jag brukar ta det med jämnmod för de flyttar ut när vi flyttar in. Och allt de lämnat efter sig är snabbt undanvaskat och uppsopat. Men någon borde tala med dem om hur man uppträder på avträdet, de borde i alla fall skaffa sig ett.
Denna vinter har gnagarna slagit rekord i släktkalas i huset. Och de har varit så talrika att de fått göra det vi får göra när huset blir fullt: de har fått ta till vinden för att rymmas. Men inte tog de någon potta med sig upp, tyvärr.
Luna, en liten (och då menar jag liten, den minsta katt jag sett!) stockholmskisse med föga utomhusrutin fick en intressant utmaning vid sin ankomst i somras. Det började lite försiktigt men det tog sig, snart steg sorkarnas förluster till flera döda per dag. Inte så att de nämnvärt minskade i antal ändå.
Men i forsen är livet glesare, den glada laxens numerär var ungefär som vanligt men siken blir alltmer trött och ensam. För varje sommar anländer den senare samt färre och mindre - ett offer för rovjakten på löjrom som även för med sig högar av dumpad sik.
Gubbarna muttrar vid patorna över tomma håvar men de väger lätt mot vår Heliga Rom. Som blir allt kostsammare - på alla sätt.