Det räcker med handbagage, föreslår jag, en omgång finkläder ifall det bär iväg till Svenska kyrkan i Melbourne, annars klarar man sig med shorts och t-shirt på dom där breddgraderna har jag hört.
– Du tänker alltså tvätta varje dag i fyra veckor?
– Okej, en väska då. Men nog hade det varit skönt att slippa vänta vid diverse bagageband när man är som tröttast!
Medan jag gruvar mig går han till handling. Drar ut kartor över Bangkok, Melbourne, Sydney samt Christchurch på Nya Zeeland. Mina nätter blir oroliga. De närmaste på andra sidan jordklotet en hel månad!
– Jag har det så bra här hemma, upplyste en kvinna angående våra resplaner.
– Jag med, sa jag.
Sonen i söder berättade om programmet på Kanal nio, om den australiensiska tul-
len. Men den kanalen har inte vi. En vän tyckte att vi skulle skriva papper ifall att. Så då gjorde jag det och skrev IFALL ATT på kuvertet.
Mannen skaffar hörselskydd åt oss som filtrerar bort flygplansljudet men släpper igenom röster. Uppblåsbara stöd för nacken har inköpts samt ögonbindlar. Den här resan händer en gång. Längre bort kan man inte komma här i livet.
Ringer en kompis och pratar farhågor.
– Jag tycker att ni gör rätt, säger hon. Själv slipper jag åka nånstans, fortsätter hon glatt, nu kan jag skylla på katterna.
Hennes röst lättar upp. Minns vad neurologen sa ett halvår efter smällen: Dina kärl ser så fina ut, du löper inte större risk än någon annan.
Ni vet väl att det finns många farliga djur i Australien? varnar vår nioåring och namnger giftiga spindlar och skorpioner. När jag med pekfingret visar flygrutten på jordgloben hamnar det längst under. De tre mindre barnbarnen är konfunderade: Tänk om ni trillar av!
Det är minus tjugotre och januari. Vännerna väntar i Melbourne. Så fort ni kommer ska vi gå ut och köpa solhattar åt er, sa hon innan de åkte, men deras mejl har berättat om oväntat väder, ovanligt grönt samt inköp av regnrock. Halvvägs stannar vi dock till i Thailand ett par dar för att sova in oss åt rätt håll.