Mannen tycker om att köra. Stopp, ropar vi andra, sväng in här! Långt därnere skummar det mot strand och klippor. Vid Gibson Steps varnas: Simning är inte att rekommendera. På väg mot utsikten De tolv apostlarna står det: Håll dig innanför stängslet. Annars kan du DÖ. Men när jag ser ett hav vill jag bada. Ikväll kanske? Vid Apollo Bay.
Vad vill ni se och göra? undrade vännerna när vi kom. Januari är inte sig likt, sa de när det gråa gled in men plus tjugofem är inte illa för att vara januari. Skickar gonatt-sms hemåt, det landar i deras morgon. Tredje natten sa hjärnan: Sova på dagen, nädu. No worries, inga bekymmer, säger folk här när det blir det. Som kvinnan som kom med nyckel en dag när ytterdörren blåst igen.
I tisdags var det 1989 igen. Du är dig lik, log den indiske killen. Du med fast håret är grått, sa han till mannen. Vi kände honom båda långt innan vi möttes. Men var har du mustaschen? undrade jag. Solen tändes under paraplyet och utanför hans stora hus höll cikadorna konsert.
Frun hade lagat middagen, i Luleå gjorde han det själv. Deras kärlek var tabu, att någon fanns därhemma visste jag inte. Mustaschen var hennes idé, ett hemligt tecken under alla år av väntan. Efter bröllopet rakade han bort den, sa hon, men det var ju ingen skilsmässoorsak. Det syns att ni gifte er av kärlek, sa jag. Thank you, sa hon. Sonen får välja den som gör honom lycklig.
På väg mot Great Ocean Road kom vita gultofsade kakaduor skränande, satte sig sen par om par och gned näbbarna mot varandras. Folk ser ut som vi ungefär men fåglarna! Den där färgglada till exempel, Rosellan som kan använda fötterna som händer! Kookaburran måste ni få höra, sa vännerna. Strax därpå kom deras läten inifrån träden. Först en hög signal - koookaaburra - sen ett galet skratt, nästan som mitt.
Nu, längs kustvägen: Här är det, stanna! Stigen lätt, luften varm i regnskogen, det knäpper, droppar. En fågel visslar till. Ormbunkar brer ut sig åt alla håll, ursprungliga. Grönskan tät. Som att gå in i en katedral, man vill bara viska. Enorma träd står bredbenta, öppna för oss att kliva in i. Vad små vi är. De nuddar himlen, dör, föder nytt liv. En kakapo prasslar iväg, fågeln som inte behöver flyga. Hej då, säger jag, ses om tusen år!
Senare vill mannen svänga mot Gate Otway, fyren. En skylt varnar för fåglar, kängurur, koalor och kor. Själv spanar jag endast uppåt. Stopp! Backa! Är du säker? Jo. Kvisten vajar, han äter! Under trädet kommer orden, ohejdbara: Men här är du ju! Vad gullig du är! Vad söööt! Åh, vad du är fiiin!
Koalan sägs vara vaken ett par timmar per dag. Då äter den. Min spärrar upp öronen, släpper greppet om maten, spänner pepparkornsögonen i mig, undrar väl: Vad i all sin dar! Ni fick faktiskt kontakt, säger vännerna. Men fyren Gate Otway hinner tyvärr stänga för dagen.