Irene Lindsjö (mera känd som Paula), 75 år på torsdag, lägger pannan i djupa veck och minns ställen under 75 år. Men ett av namnen på fartygen där hon kockat, är helt borta ur minnet.
Å andra sidan kommer Irene Lindsjö ihåg en massa andra saker från ett milt sagt händelserikt liv.
- Jag har "nasat" i hela Sverige, varit på marknader i både Boden och söder om Borås. Och jag har varit kock och kallskänka i både Södertälje och Luleå, i Helsingborg och andra ställen.
- Det gäller att ha munnen med sig.
Ska vi ta det från början? Eller inte från början, utan från när hon vid 14 års ålder slutade skolan och fick lämna fosterhemmet, gården i Skåne, där hon som åttaåring skött allt när fosterföräldrarna reste bort.
- Två dagar efter att jag slutat skolan, fick jag börja jobba som hembiträde hos godsägaren och greven i Kågeröd.
Hon berättar om arbetsdagar som räckte från fyra på morgonen till 23 på kvällen, om hur hon fick inleda dagen med att putsa godsägarens "kosackstövlar" tills de sken.
- Fanns det minsta fläck, fick jag göra om det. Jag hade en lön på 90 kronor i månaden, mindre än vad folk tjänar i timmen idag.
Hotell, restaurang och mat har varit teman i hennes liv, tillsammans med arbetet som fältassistent hos länkarna.
- Jag har haft problem med spriten, men den 17 januari i år var det 32 år sedan jag drack.
Som anställd i servicebranschen har det blivit en hel del rökning. Det var accepterat att ta en rökpaus i jobbet, men inte att sitta och ta det lugnt.
- Jag var tolv år när jag började röka. Läkaren som 2002 konstaterade att jag fått kol, sade till mig att vid 20 års ålder började mina lungor förstöras.
Kolen (KOL = kroniskt obstruktiv lungsjukdom) är besvärande i dag och hon tror att hon blivit sämre under den senaste tiden.
Den som inte känner Irene, kanske ändå känner Paula. Det var så hon kallades i Luleå under många år för att hon ofta sjöng "Hey, hey Paula", slagdänga för Paul Anka och duon Paul & Paula.
I några år i slutet av 1970-talet var hon innehavare av det hon kallar "kiosken" i gamla Malmhamnen. Det var mera ett café, en souvenirshop och en uppehållsplats för folk i hamnen, sjömän, lotsar, sjåare.
- Det blev mer och mer ont om båtar. Hamnen flyttade utåt havet. På slutet kom bara finländare och polacker och de var förbjudna att gå in i "kiosken" av LKAB eftersom de lätt blev sittande där.
I dag bor hon på Björkskatan i Luleå tillsammans med Pellejöns, katten. Lungsjukdomen sätter stopp för längre utflykter, men hon hoppas kunna få fart på benen igen nu när snön och halkan smälter bort.
Marianne Westin
marianne.westin@kuriren.com