Professor emeritus Bernt Johansson har avlidit, tre dagar efter sin 75-årsdag.
Han sörjs närmast av hustrun Rosemary, dottern Filippa från ett tidigare äktenskap och systern Lisbeth med familj, men också av vänner, kollegor och tidigare doktorander och studenter som haft förmånen att få lära känna Bernt och ta del av hans klokskap, generositet och genuina välvilja.
Bernt föddes och växte upp i Stockholm. Efter studenten 1961 följde en civilingenjörsexamen i väg- och vattenbyggnad på KTH 1965. Studierna finansierades genom undervisning på Tekniska Institutet och medverkan i utgrävningarna av regalskeppet Vasa.
Fortsatta forskarstudier på KTH ledde till en doktorsexamen i byggnads-statik 1976. Parallellt med avhandlingsarbetet arbetade Bernt på dåvarande Planverket innan han 1974 rekryterades till Bloms ingenjörsbyrå där han var verksam fram till 1990, varav de senare åren som ägare till företaget.
Med stöd av en donation från SSAB utnämndes Bernt 1986 till professor i stålbyggnad vid dåvarande Luleå Tekniska Högskola. En tjänst han innehade fram till pension 2007.
Pensioneringen satte dock inte stopp för Bernt att på olika sätt stödja stålbyggandets utveckling, vilket han förtjänstfullt fortsatte med fram till sin bortgång.
Vid sidan om kärleken till stålbyggnadskonsten vurmade Bernt även för byggande i trä. Han var under lång tid aktiv i Svensk Hallteknik varigenom han lämnat ett stort bidrag till limträteknikens utveckling och han initierade inrättandet av en professur i träbyggnad vid LTU.
Bernts livsgärning har varit stor och betydelsefull. Han var i sina olika roller som normskrivare, kreativ konstruktör och nyfiken forskare en ledande person inom svenskt stålbyggande. Hans betydelse för utvecklingen av tidigare svenska stålbyggnadsnormer och de nu aktuella eurokoderna kan knappast överskattas.
Minst lika viktigt var att Bernt med entusiasm, värme och stort tålamod försökte föra sina kunskaper vidare till nya generationer stålbyggare. Hans insatser fick erkännande genom SBI:s pris Silverbalken och ECCS Charles Massonet Award, men för honom var nog ett viktigare erkännande de livslånga vänskapsrelationerna som utvecklades med hans doktorander.
I Bernt förenades en unik kombination av djup kunskap, analytiskt skarpsinne och praktiskt förstånd. Detta, tillsammans med hans ödmjukhet och aura av lugn och säkerhet, ledde till att han var respekterad långt utanför Sveriges gränser. Kärleken och respekten lever kvar. Saknaden är stor.