Gun-Britt Eklund har stilla insomnat med sina närmaste vid sin sida den 30 april. Hon lämnar oss i stor sorg och saknad.
Gun-Britt var äldsta barnet till Knut och Ebba Landström och växte upp i Solbacka i Arjeplog. Hon började sin skolgång i Mellanström där hon bodde på skolhemmet i sex år med stor sorg och hemlängtan till föräldrar och småsyskon. Att åka hem till "potatislovet" på hösten, jul-, påsk- och sommarloven var de hemresor hon längtade mest till.
Sista skolåret, sjunde klass, gick Gun-Britt i Slagnäs där hon var inneboende i familj. Hon beskrev denna tid som det bästa som hänt henne då.
Gun-Britt visade tidigt att hon hade intresse av att sköta barn. Utbildning till barnsköterska på KPU i Kiruna gav henne arbete i familjer med särskilda behov i Gävle och Örnsköldsvik, arbete på barnortopedavdelningen i Boden, psykavdelning för barn- och ungdomar i Gävle, första förskolan för psykiskt utvecklingsstörda barn i Luleå och på den kommunala förskolan Burströmska gärdan i Luleå.
I 40-årsåldern vidareutbildade hon sig till förskollärare och arbetade på Burströmska gärdan fram till 1994 när hennes hälsa inte längre klarade mer.
När hon var 18 år träffade hon sin livskamrat Gunnar som hon gifte sig med 1963 och senare fick två söner. Gun-Britt valde att stanna hemma med pojkarna några år samtidigt som hon då hade ett par dagbarn i hemmet.
Som tonåring fick Gun-Britt allt mer känning av allergier och astmabesvär som stegvis stegrades med
åren. I mitten av 1980-talet var luftföroreningarna i Luleå tidvis förödande för Gun-Britts liv utomhus. Gun-Britt och Gunnar beslöt att byta arbete och flytta till annan ort och kunde till julen 1990 flytta till Unbyn i Boden.
Där hade de tillsammans med sönerna byggt tre hus intill varandra.
När det senare blev två barnbarn i huset intill visste Gun-Britt inte till sig av glädje att ha blivit farmor.
Hennes fritidsintresse var i första hand barnens behov, sedan kom glädjen av att sy sina egna, sönernas och barnbarnens kläder, sedan kom vistelsen i fritidshuset vid Laisälven i Solbacka, sedan kom fisket och bärplockningen. Hennes oro över följderna från det så kallade "Laisvallprojektet" fick oss att tillsammans med andra i Laisälvens fiskevårdsområde, arbeta intensivt för att avslöja Laisvallprojektets brister, vilket också fick regeringen att stoppa projektet.
Hennes sjukdomar hindrade henne de senaste åren av livet från att få ro på den orörda älven, dra upp en harr eller öring, dra not eller lägga ut ett nät. Detta sörjde hon djupt.
Under några år var Gun-Britt även aktiv i Luleå Astma- och allergiförening. Hon deltog i informationsmöten på arbetsplatser och skolor så länge hennes krafter räckte.
Allergi mot ett flertal läkemedel förvärrade ibland hennes sjukdomar, men hon var alltid tacksam mot den sjukvårdspersonal som gjorde allt för att hjälpa henne.
Hennes många sjukhusvistelser, provtagningar och behandlingar gav ibland kortvariga förbättringar och lindring men återkom ibland i nya problem. Medicinöverkänsligheten gav sjukvården huvudbry och hänsynstaganden som var nödvändiga för att Gun-Britt skulle ha ett så bra liv som möjligt.
2006 fick hon besked om ytterligare en allvarlig sjukdom som drabbat henne. Hennes fysiska hälsa avtog med tiden, men hon behöll sitt glada humör och var positiv och nöjd med den hjälp hon fick av vården. Gun-Britt uttryckte ofta hur väl och ömsint hon mottogs av personal på alla nivåer.
Under sin livstid hade hon alltid själv omtanke om alla hon kände, höll kontakt med många i släkten och vänkretsen, kom ihåg födelsedagar, skickade julkort och andra hälsningar, gav stöd till den som var ledsen, gav vägledning till den som ville ha råd. Det var som om hennes positiva inställning och glädje till livet var helande för hennes nära och kära.
Gun-Britt talade ofta om hur glad hon var över sönerna och barnbarnen. Som mor och farmor oroade hon sig ibland, som mödrar gör över familjens framtid. Den oron avtog också med tiden och när hon till sist lämnade oss gjorde hon det med sin familj intill sig, i trygghet och utan oro.
Den 8 juni skulle Gun-Britt blivit 78 år. Hon efterlämnar make, barn, barnbarn släkt och vänner i stor sorg och saknad.