Ingemar Tapper, Boden, har efter en tids sjukdom avlidit i en ålder av 90 år. Han efterlämnar barnen Rune, Olle och Laila med familjer samt bror Karl-Gustaf med familj.
Ingemar föddes 1927 i Sollefteå som äldste son av två bröder till Sara och Sanfrid och växte upp i Sollefteå och Uppsala. Han träffade blivande makan Lilian praktiskt taget i sandlådan och de gick iskola tillsammans i Sollefteå. Ingemar hade dyslexi och fick kämpa sig igenom skolan. Efter realexamen arbetade han i skogen innan han började sin militära bana vid Ing 1 i Stockholm där han utbildade sig till officer. Han brevväxlade med Lilian, kärleken växte fram och de gifte sig 1952 och flyttade till Eksjö och en tjänst vid Ing 2.
Sonen Rune föddes 1954 och 1959 flyttade familjen till Boden och en tjänst vid Ing 3. Sonen Olle föddes 1960 och samma år flyttade familjen till Luleå och en tjänst vid LV 7. Dottern Laila föddes 1962 och året efter gick flyttlasset tillbaka till Boden och familjen bosatte sig i fortväbelbostaden på Degerberget. Efter utbildning till fortifikatör tjänstgjorde Ingemar vid Fo staben. Han utbildade sig också till idrottslärare vid GIS (Arméns Gymnastik- och Idrottsskola). 1972 flyttade familjen till Östersund och Ingemar tjänstgjorde vid FO 22 och på Milostaben NN.
Stugan i Lillsjöhögen blev en kär plats för återhämtning och rekreation och han trivdes bäst när han fiskade från sin båt eller plockade hjortron på myrarna runtomkring. Efter pensioneringen 1987 köpte de ett radhus och flyttade tillbaka till Boden igen. I radhuset trivdes de och fick många goda år tillsammans där. 2014 avled Lilian efter en tids sjukdom. Under hela livet var Ingemar aktiv. Han höll sig i god fysisk form och hade mycket energi. I ungdomen var han en framstående friidrottare och blev bl a distriktsmästare i spjut. Han spelade allsvensk handboll i Göta och blev sen tränare i handboll och domare i handboll och fotboll och
dömde långt upp i åren. De sista åren dömde han ungdomar som han tyckte om att fostra i ”rent spel”. Ingemar var intresserad av många olika saker och sökte ständigt förkovra sig. Han var intresserad av idrott, musik och framförallt marschmusik, friskvård i skog och mark, bärplockning, fiske och politik. Trots sin dyslexi läste han ständigt böcker och tidningar och följde med vad som hände både lokalt och i världen. Han var politiskt intresserad och var kommun- och kyrkopolitiker i Boden och Östersund, ordförande iMedborgarskolan i Norrbotten och Jämtland, hade styrelseuppdrag inom idrotten, var kyrkvärd i Överluleå kyrka och engagerad inom Sveriges Kristliga Officersförbund, Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund och i Frimurarna. Med familjen och senare med hustrun Lilian gjorde han resor i Norden och till Israel, England, Skottland, Wales, Österrike, Italien och Portugal. Ingemar var social, lojal, plikttrogen och en person som ville göra rätt för sig och ta ansvar. Han ställde gärna upp på familjen och sina medmänniskor när han förmådde. Han skjutsade till exempel sitt äldsta barnbarn till trumlektionen varje vecka i två år och var alltid i tid. Man ska vara "på rätt plats, i rätt tid och med rätt utrustning", sa han ofta. Han vurmade mycket för familjen och släkten och trivdes när alla var samlade. Ingemar var en färgstark person med starka åsikter som var engagerad i samhällsfrågor och gärna diskuterade med andra. Trots sjukdom och tilltagande trötthet klagade han aldrig och behölllivsgnistan in i det sista. Han tog sig igenom alla utmaningar och fokuserade på det som var möjligt. Han var en riktig kämpe! Han uppfostrade oss barn till att bli självständiga och ansvarstagande och uppmanade oss att ta itu med problem istället för att låta dem växa och att fokusera på möjligheter i stället för hinder.
Vid det sista samtalet, två dagar för sin bortgång, konstaterade han att han fått göra och uppleva mycket och hade haft roligt. Sista månaden bodde han på Älvstrands korttidsboende i Harads där han fick mycket god omvårdnad och kunde blicka ut över Luleåälven. Han sa att om han hade varit lite piggare hade han kunnat fiska där. Vi är tacksamma för den kärlek och omtanke han gav oss. Vi saknar en god far, farfar och svärfar.
Barnen med familjer