Operasångerskan Kjerstin Dellert har avlidit i en ålder av 92 år. Närmast sörjande är maken Nils-Åke Häggbom, sonen Thomas Dellert, släkt, vänner och kollegor.
En char var en "himlavagn" på en teater. Charen kunde hissas ned från taket, där gudarna gjorde entré för att ingripa i pjäsens handling. En gud ur teatermaskinen. Deus ex machina.
Ett högborgerligt Stockholm blev Kjerstins första scen 1925. Pappa Oscar var grosshandlare, mamma Lizzie drömde om teater och ungdomen var musik. Efter en vinst i en meloditävling i USA 1948 kom Kjerstin, via "Sköna Helena" på Storan i Göteborg, till Stockholmsoperan 1952. Hon ville dit, trots lägre lön. Hon blev Carmen, Aida, Musetta och Tosca mot de stora tenorerna och kreerade Daisy Doody i den epokgörande "Aniara" 1959. Som pionjär byggde hon tidigt, modigt och skickligt broar mellan opera, operett, musikal, schlager, jazz och visa i tv, radio och på skiva. Bredvid operakollegorna kände hon sig som tvåa och sade med humor och allvar: Jag kallades "K2" på Operan. Kerstin Meyer var "K1".
Kjerstin var en frisk fläkt i folkhemmet. Rak och rejäl, de svagas röst och "en kärring mot strömmen". Före alla andra åt hon p-piller, blev vegetarian och färgade håret grönt i nära symbios med veckopressen. 1968 äktade hon den unge premiärdansören Nils-Åke Häggbom. Sonen Thomas föddes 1953 i första äktenskapet med disponent Carl-Olof Bergh.
Sedan 1792 sov en gammal slottsteater sin törnrosasömn ute på Ulriksdal i Solna. Grannen, prinsessan Christina, lånade ut nyckeln till Kjerstin, som steg in bland dammigt bråte och kunglig teaterhistoria och steg ut som chef och primus motor över livsverket Confidencen.
För sista gången hissas nu charen upp mot Aniaras isblå rymd, till vännerna som väntar där uppe; Elisabeth Söderström, Jussi Björling, Birgit Nilsson, Nicolai Gedda och Sixten Ehrling. Man hör sång. Melodin är så bekant. Något om Carl Gustaf ...
O, vår Kjerstin, ljuvliga Kjerstin! Du som oss kärleken lärt! O, vår Kjerstin, ljuvliga Kjerstin! Gud, vad ditt namn är oss kärt!