En god berättares röst har tystnat den 29 juni detta år. Anders Lennart Pirtsi, Jokkmokk, har dött, 77 år gammal. Lennart växte upp i LuovvaLuokta i väständan av Karatssjön i Jokkmokks kommun. Lennart var son till Kristina, född Pirak och Nils Antti Pirtsi. Han var den yngste av en syskonskara av tre.
I LuovvaLuokta bodde det inte så många. Så Lennarts lekplats var skogen, klipporna, sjön och bäckarna. Likaså fanns inga av nymodigheter i form av elström, tv och radio. Så att själv stå för underhållningen ingick i helheten. Och det var här bland gran, tall och vall som han formades till en stor berättare.
I tidiga år fick han erbjudande om att börja som rendräng. Där skulle han kunna börja bygga upp en renhjord. Han valde att åka på FN-tjänst i Kongo i stället. Vid hemkomsten till Jokkmokk så imponerade han med sin blåa uniform och var så stilig. Han hade ypperlig hand med hundar och det fick han visa under militärtjänsten för han utsågs till hundförare. När vi såg en bild där han i uniform håller en vacker schäfer i koppel visste inte vår avund några gränser. Lennart var en naturens man för han var uppväxt i och med naturen. Van att läsa naturens växlingar och djurens beteende. Det var hans element. Det var i skogarna runt LuovvaLuokta som han trivdes bäst.
Han var en förträfflig jägare upplärd av skogens döttrar och söner. För att dryga ut och för att få variation i mathållningen jagade han småvilt som ung. På våren plockades ägg, inte för många, men tillräckligt för att få pannkakor. Till marknaden i Jokkmokk skulle man ha både ekorre, skogsfågel och fisk att sälja. Där var han en stor tillgång för sin familj för han var en snabb och duktig skytt.
Lennart var också en duktig klättrare. Han kunde fara upp och nedför den brant besvärliga Farforitaklippan vid Karatssjöns mitt. Utan lina, sele eller karbiner. Vi har hört åtskilliga historier om fågelbon som han klättrade upp till bara för att visa att han kunde. Han har sett Sveriges största population av orkidéer fjällbruden blomma vid branter få tar sig till. Och han har underhållit och undervisat oss. Vi har fått lära oss vandringsekonomi. Hur gå i skog och mark för att ekonomiskt hushålla på energi. Att stanna, lyssna och titta bakåt för att orientera sig. Att krypa genom videsnåren ljudlöst.
Lennart älskade att berätta och han fick oss att kikna av skratt med dråpliga jakthistorier, möten mellan olika kulturer och konstiga figurer och skrämde oss med gádniha (vittra), karjel (tjuder), ähpár och rávga som lurade i skog och vatten. Om krigsfångarna som flytt från Norge och hur länsman kom en dag. Och lite annat mystiskt i LuovvaLuokta. Men nu har den fantastiska berättarens röst tystnad men minnet lever kvar och berättelserna är eviga.
Vi sänder våra varma tankar till hans livskamrat Ingrid och deras son Anders med familj.
Brorsbarnen Mikael Pirak, Elisabeth PirakKuoljok och Katarina PirakSikku