Tandläkaren Olle Loggert, Boden, har avlidit i en ålder av 83 år.
Närmast anhöriga är hustrun Berit, barnen Jan, Mats, Petra, barnbarn, samt barnbarnsbarn, till vilka våra tankar går i en stund som denna.
Olle var urbodensaren som efter studentexamen på Viggbyhoms Internatskola tillhörde den grupp tandläkarstudenter som fick vara med om att grunda Umeå universitet. Olle tillhörde den allra första kull som påbörjade sina studier där 1955, för att utexamineras 1960.
Olle var en omtyckt, skicklig och respekterad yrkesman, vilket inte minst den breda patientstocken var ett klart bevis för.
Han var verksam i princip hela tiden på den egna kliniken, vilken han efter 30 års tjänstgöring stängde i samband med pensioneringen.
Det praktiska handlaget som Olle gav sina patienter, kom inte bara till sin rätt i yrket, utan präglade såväl renovering av sommarhuset som övriga fritidsintressen, där kvalitén låg på samma höga nivå.
Sålunda blev han svensk mästare i isbaneracing 1966, före den något mer namnkunnige Picko Troberg. Strax därpå kom spikarna att monteras på däcken. Då lade Olle ner tävlandet, eftersom ha inte tyckte att det var biltävling längre.
"Mer som att köra tåg på räls" som han uttryckte det.
Olle var även en duktig simmare, seglare och skidåkare. Långt upp i hög ålder följde han årligen med oss yngre kamrater, antingen till Alperna eller Dolomiterna, och satte därmed ett mål för oss övriga, vad man åldersmässigt klarar av om man sköter sin kropp. Som ett bevis på detta fick Olle på ålderns höst återigen bli svensk mästare och därmed lyfta en SM-buckla ännu en gång. Nu i boule.
Livet var inte bara glädjeämnen med arbete, familjeliv och fritidsintressen för Olle. År 2000 drabbades han, hustrun Berit och barnen av en svår sorg, då yngste sonen Niclas omkom i en skoterolycka.
Allra bäst trivdes Olle i sommarstugan vid sjön Vittjärvsträsket, strax utanför Boden. Där kände han sig rik när han omgavs av sin stora familj.
Olle satt gärna långt in på sena kvällen vid strandkanten för att följa den sol som i vårt norrbottniska landskap inte riktigt vill försvinna.
De minnena tar vi med oss av Olle. Minnena av en fin människa. Minnen som likt sommarsolen inte försvinner.
För skidåkarbröderna i Boden
Åke Sundberg