LFHC? CHLF? Nej, LCHF, heter det visst. Står för low carb high fat. Lite kolhydrater, mycket fett. En av de senaste i raden av alla dieter. Först var det fettet som var boven. Jag minns hur det såg ut i butikernas mejerihyllor runt 1997, det året då jag flyttade hemifrån och började handla min egen mat. Hyllmeter efter hyllmeter med lättprodukter. Nyckelhålsmärkt yoghurt, 0,5 procent fett. Att en endaste portion innehöll lika mycket socker som ett par hekto smågodis framgick bara i den finstilta texten på paketets undersida. Det fanns mjukost med bara fyra procent fett. Konsistensen påminde om hudkräm. Men det var ju magert och magert var lika med hälsosamt.
Det där med att socker var skadligt för hälsan visste de flesta säkert redan då. Men vad många av oss inte tänkte på var att vardagsmaten vi trodde var helt okej i själva verket var dolda sockerfällor. Så kom 2000-talet. Vi lärde oss att pasta, bröd och vitt ris omvandlades till socker i kroppen på ett ögonblick.
Vi slutade rent av att tala om socker och började i stället dela in kolhydraterna i snabba och långsamma. Snabba kolhydrater var lika skadliga att äta som att frossa i godis. Potatis, som länge hade utgjort basen i vår svenska kostcirkel blev mer eller mindre bannlyst. Idealmakaronerna ersattes av sin gråbruna kusin fullkornspastan. "Märker ingen skillnad, precis lika gott", sade de frälsta. Vi andra försökte intala oss att det gick att äta pasta som smakade kartong.
Nu är det alltså inga kolhydrater som gäller. Fettet har flyttat in i finsalongerna och butikerna säljer slut på smör. Köttindustrin gnuggar händerna av förtjusning och råkostsalladen som förr ansågs hälsosam som tillbehör till maten har ersatts av en brieost. Den som vågar äta vitt bröd offentligt kan förvänta sig samma reaktion som den som sprättar en starköl och tar en cigg till frukost. Hur insidan av blodkärlen ser ut efter en långvarig diet bestående av smör, rött kött och feta ostar är föremål för intensiva diskussioner.
För mig är motion synonymt med långa promenader ute i friska luften. Jag längtar aldrig efter att plåga livet ur mig i motionsspåret. Det är inget fel med träning, tvärtom, men det är bara sådan jag är. Jag brukar fantisera om att följa det jag inbillar mig är en fransk livsstil. Jag vill avrunda min lunch med goda ostar och en liten gateau (bakelse) och skölja ned den sena middagen med ett glas Chateau de någonting. Samtidigt som jag är så där chic och tjusig och franskt "petite" (liten). Den ekvationen går naturligtvis inte ihop. Den som vill vara supersmal och "petite" äter varken gateau eller dricker chateau, hon svälter. Eller tränar stenhårt. Eller har, kanske i extrema undantagsfall, dragit högsta vinsten i genetikens lotteri.
Dieter må ha olika namn men de handlar om en enda sak. Längtan efter en snabb fix. Innerst inne vet de flesta att de inte finns några genvägar till den perfekta kroppen. Men varför inte satsa på en kropp som du mår bra i? Hur mår själen när det enda som blir viktigt är att få en till det yttre perfekt kropp och den ena modedieten avlöser den andra i jakten på den? Jag tycker att vuxna människor ska ha rätt att leva som de själva vill, oavsett om de väljer gymmet eller soffan en ledig lördag. Själv strävar jag efter att må bra. Därför satsar jag på GMHL-metoden. God mat och hög livskvalitet. Och en och annan frisk promenad.