FÖR CIRKA DRYGA tiotalet år sedan for jag och fotografen Bernt "Dimman" Dimeus i väg till Arvidsjaur för att vara med om premiären på ett sceniskt revystycke, som jag för länge sedan sorterat bort ur minnet vad det hette. Men det spelar heller ingen större roll. Den främsta anledningen till att vi gav oss iväg dit var ändå närvaron i stycket av hon som lämnade oss i förra veckan i en ålder av 83 år - den sista riktiga primadonnan i det här landet, Brita Borg. Brita Borg hade ett rätt bistert rykte omkring sin rätt robusta person, om att inte direkt springa efter journalister; utan mycket hellre då så långt som möjligt bort från desamma. Men endera hade hon ruckat på den regeln eller också kände hon sig med ålderns rätt rätt försonligt inställd till vilka representanter som helst för den tredje statsmakten, för hon bara avslutade sminkningen och vände sig sedan till oss med den här bitska repliken samtidigt som hon dramatiskt hissade upp ögonbrynen: - NÅ, VAD VILL NI VETA DÅ, POJKAR? Så då satt vi där i logen en lagom lång stund och pratade med Brita Borg om ditten och datten ur hennes liv och karriär. Om hur det hade varit att turnera med Vårat Gäng och dess ledare Sven Paddock under 40-talet ("jamen, jag var ju så FRUKTANSVÄRT BLYG och GRÄT SÅ MYCKET AV HEMLÄNGTAN, så Paddock blev alldeles tokig och ringde efter mamma som fick komma och hämta mig!"), om tiden som medlem i Knäpp Upp-gruppen Flickery Flies ("underbar, HELT UNDERBAR! Allan Johansson, Oscar Rundqvist, Gunwer Bergqvist och jag åkte omkring med Povel (Ramel) och Knäpp Upp-tältet och det var inte tråkigt ENS EN SEKUND!"), om vilka av sina låtar hon hade tyckt bäst om ("total-jazzen i Fat Mammy Brown, Die Borg och Banne mig. Samt den längtande och väntande sjömanshustrun i Utsikt från en bro, oförglömlig text av Karl-Gerhard"), och vilka hon hade tyckt sämst om ("Eurovisionsschlagervinnaren Augustin - USCH-låten brukar jag kalla den, jag vägrar sedan länge att sjunga den") samt hur hon hade trivts att bo på Gullön i Arvidsjaur ("mycket, mycket bra!"). Brita Borg var inte alls särskilt "svårflörtad" utan pratade gärna på, till det började bli dags för henne att göra entré. Då var det "tack och hej på er nu, pojkar" och så sjasade hon vänligt men bestämt ut oss ur logen. Jag hann dock till allra sist fråga varför det aldrig hade blivit någon ordentlig sångcomeback för primadonnan Borg? - Ja, det undrar jag med, faktiskt. Jag var lite beredd 1992 när jag var med i Povels föreställning Knäpp igen!. Men ingen hörde av sig. Sedan fick det vara. Och nu är jag så gammal att det inte längre spelar någon roll. Sade alltså Brita Borg till mig, för så där dryga tiotalet år sedan i Arvidsjaurs Folkets hus. Det var roligt att tala med gamla stjärnor. Nu släcktes ännu en sådan. DET OVANSTÅENDE VAR ett stycke nostalgi. Sånt är kul. Och givetvis finns det specialtidningar som ägnar sig helhjärtat åt den lukrativa marknaden också. Som exempelvis den alldeles nystartade Minnenas Journal och den med ett par år på nacken rent lyxbetonade magasinet Riksettan. Den förstnämnda har i sitt senaste nummer en stor special om kungliga bröllop från förr, samt en intervju med Lena Söderblom om sin skådespelar-pappa Åke Söderblom, samt mycket annat i tilltalande texter och fina gamla bilder som det bara svämmar ohejdat över av. Riksettan är det faktiskt ett enda stort nöje att besinningslöst förlora sig i, även om man aldrig har ägt vare sig körkort eller bil. Här vecklar det gamla bortglömda och slitna Sverige med sina neonskyltar ut sig till allmän beskådan igen. Här åker K-spanaren Göran Willis längs gamla Rikssexan i ett fängslande reportage över 20 sidor och så porträtteras Lasse Åberg, ur aspekten som samlare. Samt så mycket mera. Alltsammans rent jävulens bra. KATTEN MALIN BLIR svartsjuk när mobilen ringer och kastar sig då alldeles över hela mig. Men - självklart fortsätter ju likafullt ändå Äventyret. Visst.
