Vår mamma Kerstin är död. Hon somnade in en fredagskväll i sin favoritstol med middagen på gång i köket och vinet på kylning. Solbränd och snygg och med Rod Stewart spelandes på stereon.
Mamma dog mitt i livet fast hon skulle fylla 88 år i höst, för mamma blev aldrig gammal och som hon sa själv hade hon aldrig tråkigt. Det fanns alltid något att göra, någon spännande bok att läsa eller film att se och fanns alltid något att se fram emot.
Kerstin växte upp i Röda Malmöhusen i Eslöv med en ensamstående mamma och moster Olga som drev resandevåning. Barndomens somrar tillbringade hon på morfars gård i Södra Åkarp och på pensionat i Höllviken.
Som tonåring blev det Findus jordbruksläger där hon plockade ärtor på dagarna och smet ut och dansade på kvällarna, för det var mycket musik och dans och vi har hört många spännande historier om danskvällarna i Skytteskogen.
I början av 1950-talet började hon på Käftis i Malmö där hon utbildade sig till tandsköterska och det var där hon träffade vår pappa Sigge, gifte sig och flyttade till Norrbotten.
1955 kom de till Jokkmokk där de hade praktik och levde som mamma skulle sagt “livets glada dagar” med många vänner, och dansen fortsatte nu på Gästis och Engelmarks.
I Jokkmokk föddes Micke och Lotta och i början av 1960-talet gick flytten till Luleå och Kungsgatan 22. Där föddes Susanne och “de glada dagarna” fortsatte med middagar och dans till långt in på natten. Många kvällar har vi somnat till tonerna av Frank Sinatra.
På 1970-talet utbildade Kerstin sig till tandhygienist vilket hon fortsatte jobba med även efter flytten till Tällberg i mitten av 1980-talet.
När vår pappa dog för 20 år sedan längtade Kerstin hem. Och hem, det var Norrbotten och Luleå. Där det var nära att ta bussen upp till stugan i Randijaure där vi åkt skidor och solat på isen om vintrarna och jagats av mygg på somrarna.
Det är obegripligt att förstå att hon är borta, att någon så levande inte finns mer. Vår mamma var inte som andras mammor. Kerstin var alltid lite mer, lite snyggare, lite glittrigare, pratade lite mer och var alltid rummets centrum.
Hennes otroligt stora bekantskapskrets har med åren tunnats ut. Trots det är vi så många som kommer att sakna henne, barn, barnbarn, barnbarnsbarn och många vänner från Eslöv i söder till Randijaure i norr.