Närmast sörjande är syskonen Barbro och Sture, svägerskor och syskonbarn.
Kerstin var dotter till lokföraren Albert Åkerlund och hans hustru Hilda f. Backteman.
Kerstin föddes i Kiruna, växte upp i Kiruna, Långsele och Luleå i en syskonskara på sju barn. Hon hade liksom sina syskon starkt stöd från familjen, troligen inte utan uppoffringar från föräldrarna, för att utbilda sig.
För Kerstin ledde det till studentexamen vid högre allmänna läroverket i Luleå och att hon kunde läsa in en fil kand vid Lunds universitet. Hon hade troligen som mål att läsa in en fil mag och därmed bli behörig lärare.
Kerstin var en lysande språkbegåvning. Engelska, tyska och franska var hennes hemmabana och hon lärde sig också att i tal och skrift behärska såväl ryska, italienska, IDO som spanska. Hon var under många år aktiv i Svenska IDO-förbundet och när förbundet lades ner organiserade hon ett IDO-arkiv som nu finns på Norrbottens föreningsarkiv.
Kerstin hade ett stort kontaktnät i den internationella IDO-rörelsen. Hon deltog i IDO-rörelsens möten och kongresser runt om i Europa och hade en omfattande korrespondens med idister i hela världen.
Redan under studietiden drabbades Kerstin av återkommande för henne förmörkande sjukdomsperioder av psykiatrisk natur och det var kanske därför hon aldrig avslutade sina studier. Det ledde till att hon under många år försörjde sig på lärarvikariat på olika håll i Sverige, omväxlande med vistelser i föräldrahemmet och i psykiatrisk vård.
Tack vare insatser från föräldrarna och syskonen blev Kerstin sjukpensionär på sent 1960-tal och fick då sitt första egna helt egna boende. Perioderna med sjukhusvistelser återkom men nu fanns det alltid ett eget hem att återvända till.
Efter mamma Hildas död 1978 tog Kerstin ett stort ansvar för sin pappa Albert och flyttade så småningom in hos pappan. Det blev början på det som antagligen var den lyckligaste perioden i Kerstins liv. Efter pappans död 1984 fick hon ta över föräldrahemmet. Hon träffade också Birger som fram till hans död blev hennes livskamrat.
Kerstin var en viktig person i familjen och då speciellt för syskonbarnen. Jag växte upp nära Kerstin och när jag tänker på henne så kan jag trots hennes småväxta person inte beskriva henne som annat än storslagen. Humoristisk, omtänksam och generös är nyckelord som beskriver henne väl. Som liten fick jag då och då sova över hos Kerstin. Då läste vi böcker tillsammans. Speciellt kommer jag ihåg "Tusen och en natt". Vi startade också, men avslutade sällan, lekfulla projekt som till exempel att bygga en astronomisk kikare i kartong och stålrör.