Då var det dags igen, mörkret är över oss. Det pågår ett kommersiellt krig där ute för att vi ska försöka tänka annorlunda. Intala oss att det kompakta svarta som infinner sig i november innan snön har lagt sig är allt annat än tungt och deprimerande. Senhösten är ju bara så mysig, äntligen får vi tända levande ljus, kura inomhus med gott samvete och bara mysa. Tack, jag skulle kunna klara mig utan. Nu har jag ingenting emot vare sig goda tekoppar i tv-soffan eller för den delen heller värmeljus eller gårdslyktor som kan tändas så där lite fint utomhus när det vankas middagsgäster. Stanna inomhus blir dessutom ett ganska givet val för mig och min karaktärssvaga natur när det kompakta mörkret förstärks av surt hällregn och vinande blåst och tvingar mig att kapsla in mig i lager av fula skalkläder bara för att kunna ta en simpel kvällspromenad.
Liksom många andra norrbottningar kan jag tala nostalgiskt om kylan och snön, om krispig luft, minusgrader och knarr under skorna. Vinter och snö, ja tack gärna, bara jag slipper skotta gården varje dag. Kyla är dessutom ingen större utmaning för en infödd länsbo, på med yllesockor och lovikkavantar bara så är det inga problem. Men detta mellanspel som stavas oktober och november, när vädret aldrig vill bestämma sig och långkalsonger som värmer gott i kallbilen på väg till jobbet men som får en att svettas ordentligt under den korta promenaden till stället där lunchmaten ska inhandlas, nej tack. Inga värmeljus i världen kan få mig att skriva under på att det är mysigt.
Utöver den allmänna ledan och vardagsmelankolin som alltid drabbar mig så här års finns tröttheten. Nu talar jag inte om vanlig motvilja att stiga upp på morgonen utan känslan av att liksom kliva runt i sirap eller något annat mycket klistrigt och trögflytande. Dagar då jag måste nypa mig i armen för att inte somna offentligt och då jag på allvar överväger att lägga mig samtidigt som tvååringen där hemma en fredagskväll. "Jag fattar inte hur jag kan vara så här trött", suckar jag under ett sällsynt vaket ögonblick i tv-soffan där hemma när lugnet har lagt sig. Min man konstaterar att jag klagar över samma trötthet som jag har gjort varje år vid den här tiden åtminstone de senaste fem-sex åren. "Vitaminboosta", "träna dig pigg" eller "mota höstmörkret med rätt inställning", manar kvälls- och veckotidningarna. Jag ska inte påstå att jag brukar lägga någon större vikt vid dessa käcka tips med tvivelaktig vetenskaplig grund, men visst försöker jag hitta vägar ut ur mitt zombieliknande tillstånd. Trots inomhusmys i massor, dagligt intag av vitaminrik frukt och en hyfsad dos av frisk luft (en småbarnsförälder riskerar knappast att bli sittande inomhus för jämnan) händer inte mycket. Jag gäspar mig igenom morgonen och knappt någon timme efter lunchen kastar jag en blick på den annalkande skymningen där ute och konstaterar att jag börjar känna mig trött.
Men det gäller som alltid att bita ihop och hålla ut. Ljusare tider kommer, åtminstone i konstgjord form när julstjärnor och ljusstakar ska fram i fönstren. Piggare tider, om än något kortvariga kan jag också se fram emot, när fruktätandet får ge vika för mer effektivt och humörhöjande sockerintag som kommer med adventsfika, glögg och julgodis. Jag hyser visst hopp om att komma ut ur mörkret även detta år och problemet är givetvis pyttelitet i ett större sammanhang. Men kan vi inte bara släppa det där med att senhösten är så himla mysig?