Ett nytt erbjudande varje dag – jag antar att det händer dig också. Det finns hur många som helst som vill få mig att vara med.
Om inviterna inte kommer med posten, via e-brev eller på telefonen så går det knappt att gå in i en butik utan att någon vill pracka på dig ett kort. Åtföljt av löften om att det ska skänka rabatt, bonus och extra av allt – det låter som ett drömerbjudande till en frossare vid en jättebuffé.
Men jag tackar konsekvent nej – jag har redan kort. Ett för att få pengar, ett för att köra bil och ett för att arbeta. Och det räcker för att fylla pluskan. Jag lägger hellre några ören extra på varje liter bensin jag tankar än strular med ännu ett kort.
För var skulle det sluta, tänk om jag blir snål (vem skrattade?) och fixar kort till alla ställen där jag slantar upp. Då skulle jag ju ha ... hm, flera stycken. Hur skulle det gå?
Sedan är jag inte så intresserad av att vara med men många tänker annat. För samtidigt som traditionella folkrörelser och föreningar tappar mark så ökar medlemstalen för de som bjuder ut varor och aktiviteter, för sociala medier och den mix av allt detta som kallas nätet.
Det är klart att en sammanslutning vill ha medlemmar. Den får dock passa sig för hur man delger världen det budskapet; i denna tidning kunde man en gång läsa rubriken: ”Husmodersföreningen vill ha fler med lemmar”. Där ser man vådan av särskrivning. Visst kan man ha en sjuk syster som är sjuksyster men det är ovanligt.
Men tillbaka på spåret – jag är inte medlem någonstans. Orsaken är enkel, det är svårt att förena med jobbet vilket är världens bästa ursäkt. Jag var en gång med i en idrottsförening och tog till och med ett blygsamt styrelseuppdrag.
Min käraste trätobroder på jobbet var inte nådig i sin kritik över det snedsteget vilket jag struntade i.
Men han hade givetvis rätt.
I princip.
Om sanningen ska fram är yrket en ursäkt att slippa mycket. Det är bekvämt att aldrig tvingas ta ställning till om man ska underteckna listor som protesterar mot allt från genmanipulerade blåbär till förföljelsen av den femtåiga knäppgöken.
”Nä, tyvärr – det går inte att förena med mitt jobb ...”
Men många lyckas starta präriebränder utan min medverkan. Inte minst med hjälp av ny teknik. Klungbeteende är ju inget nytt men uppstår snabbare på nätet än under Vasaloppet. Och Luleå har ju en del gamla stolta traditioner att försvara på området.
Det räcker att säga Storgatan – de flesta i denna stad förefaller vilsna så fort de råkar förirra sig utom synhåll av Ebeneser. Detta till förtvivlan för alla näringsidkare på andra adresser som också strävar för att sätta bröd på bordet.
Nej, på Storgatan vill alla vara och vi blir misstänksamma mot alla som försöker styra oss till andra platser.
Som våra folkvalda politiker – de propagerar hårt för att gatuhandel och annat med fördel kan bedrivas på Köpmantorget, på Loet eller i Södra hamn. Men vart ställer de själva sina valstugor varje valår: jo, mitt på Storgatan. Det bekräftade det vi redan anande, att de inte lever som de lär.
Samma problem gäller krog- och nöjeslivet – dömd att misslyckas är den som försöker locka gästerna till andra lägen än de invanda. Det börjar sprida sig till villabyggandet – plötsligt ska alla till Kronan. Där säljs en tomt för en miljon medan den kunde skänkas bort på närliggande Hällbacken.
Den femtåiga knäppgöken gillar att flockas. Och det utan medlemskort.