Årets mest traditionsfyllda (eller traditionstyngda, beroende på hur vi värderar detta med traditioner) månad är här. Julen står som det heter snart vid dörren och fram till dess filar en hel del människor i vårt avlånga land på sina paradgrenar som stavas julpyntning, julklappsinhandling, julklappsinslagning, julbakning och dito matlagning.
Det finns faktiskt de som måste vara lediga från jobbet dagarna innan advent för att hinna packa upp allt pynt. Somliga ljussätter hela sin trädgård, husfasad och gud vet allt på ett sätt som sannolikt ger en elräkning som motsvarar en tioårsförbrukning för ett normalt hushåll.
Andra börjar trilla småkakor under tidig höst och vissa (det är antagligen både bra för såväl stresshjärtat som plånboken) shoppar julklappar
på mellandagsrean efter julen året innan.
Själv är jag uppväxt i en familj där vi har haft både julgran och tomte under barndomsåren men där det började tummas på traditionerna i takt med att jag och min bror blev äldre.
Barndomens jular var alltid vita då vi firade uppe hos mormor och morfar i Jukkasjärvi. Tomteillusionen sprack rätt tidigt, men då kusinerna var betydligt yngre än jag och min bror, fick tomten hänga kvar ganska många år efter att vi synat bluffen.
Tomten var ingen annan än vår morbrors kompis som i utbyte mot att morbror tomtade för hans ungar (och kanske också en snaps eller två) tjänstgjorde hos oss.
Men det var ändå mysigt på något vis, det där med tomten och granen som vi alltid klädde med inte särskilt smakfullt julpynt varje julaftonsmorgon.
På senare år har mina känslor för jultraditioner blivit alltmer ljumma. Pyntet har hållits på en synnerligen modest nivå då jag inte står ut med en massa krafs som inte fyller någon annan funktion än den möjligen rent dekorativa. Jag bekänner mig inte till någon religion och brukar mest bli irriterad av skvalande julmusik som börjar spelas i butikerna i november. Sonen har i mitt tycke hittills varit på tok för liten för att förstå detta med jultomtar och en massa paket, men förra året fick han i alla fall uppleva glädjen i att riva upp sina klappar själv.
Maten har alltid varit i fokus i min familj och där tummar vi inte på traditionerna utan går som alltid in med inställningen att inget ska saknas och gud nåde den som kokar sönder mandelpotatisen till sillen och laxen.
Men annars har jag aldrig någonsin lyckas återskapa den magiska känsla av julstämning som brukade infinna sig på allvar någonstans mellan vårt årliga Luciatåg i byaföreningens samlingslokal och julavslutningen i skolan och som kulminerade kvällen innan julafton då det var fullkomligt omöjligt att somna. Jag har aldrig ens försökt. Förrän nu.
Sonen fyller två år veckan före jul och nu känns det plötsligt fullkomligt rimligt att skaka liv i de gamla traditionerna. Redan några dagar innan första advent fanns ljusstakar och julstjärnor på plats i varje fönster hemma hos oss och jag har dekorerat med amaryllis och julrosor i krukor här och var eftersom maken börjar nysa så fort han hamnar under samma tak som en stackars hyacint.
Saffransbullarna är bakade och ligger i frysen, redo att tinas fram för adventsfika. Kakburkarna har börjat fyllas med biscotti och andra småkakor och jag har gjort mitt livs första pepparkaksdeg.
Visserligen tycker jag innerst inne att köpepepparkakor av ett märke med kunglig klang (här aktar vi oss för eventuell textreklam) slår hembakade med hästlängder, men lillgossen måste ju få baka pepparkakor.
"Vi kan ju inte göra honom helt traditionslös, heller" gormar jag när maken tycker att jag ska skruva ned ambitionerna.
Det ska bli både kolakok och tryffelmakande och jag har skaffat platsgran för att slippa en snuvig man och en massa barr och den ska pyntas och dekoreras enligt alla konstens regler.
Jag gick inte helt överstyr och gjorde en tjusig julkalender åt sonen i år, men nästa år kanske det också blir av.
Vi vågar ju inte riskera att han blir helt traditionslös.