Asså, fy fan vad du är ful, så jävla fult att se ut så där. Fy faaan."
Orden ekade genom skolkorridoren, jag var på väg till klassrummet med några klasskamrater. Den där killen i en av parallellklasserna hängde alltid ute i korridoren med sin flickvän och aldrig någonsin kunde han låta mig passera utan att vräka ur sig någon kommentar om hur jag såg ut i största allmänhet, om mina kläder eller min frisyr.
Det här var i början av 1990-talet, jag gick i högstadiet i Kalix.
Uniformen för att smälta in var jeans av ett särskilt märke och sporttröja med huva och för den som inte ville avvika gällde det dessutom att inte ha för starka åsikter och absolut inte framföra dem offentligt. Ibland hände det att jag gick ned till centrum efter skolan och då brukade ett visst gäng alltid gapa efter mig när jag gick igenom kaféet till dåvarande varuhuset Domus.
Eftersom min klädsmak sedan tidiga tonåren aldrig har sammanfallit med det som har varit gängse mode och jag när jag gick i åttan tyckte att snagg var en coolare frisyr än ett långt svall (som var vanligt då, absolut inget fel i det heller för övrigt) var jag en tacksam måltavla för andra elever som sökte utlopp för sina aggressioner.
Kombinationen udda utseende och en total oförmåga att hålla tyst med vad jag tyckte gjorde att det på något sätt var ganska accepterat att hoppa på mig. Jag bet ifrån, jag visade aldrig öppet att jag blev ledsen och jag kunde väl ta på mig ett par jeans om jag ville slippa bli utsatt, som någon vuxen person rådde mig.
Påhoppen kunde ta sig lite olika uttryck men de handlade så gott som alltid om hur jag såg ut eller om hur jag var.
"Argumenten är aldrig i sak, de handlar alltid om hur jag är som person, hur jag är som kvinna", berättade samhällsdebattören och Kurirenkrönikören Åsa Petersen när jag intervjuade henne förra veckan angående hatet mot kvinnor på internet.
Hat, hot, kränkningar och påhopp som sker på internet drabbar många människor. Men när näthatet riktas mot kvinnor är det precis som Åsa säger. Det är inte kvinnornas åsikter som angrips, i stället är det angrepp på deras utseende och grova sexuella anspelningar som tar plats i kommentarsfälten och i sociala medier. Förra veckan var näthatet mot kvinnor det stora diskussionsämnet och det slog mig att sättet att kränka tjejer och kvinnor verbalt ser likadant ut nu som tidigare. Men arenorna för dem som vill hata, hota och kränka är långt fler.
Jag kan inte låta bli att tänka på hur tufft det måste vara för alla unga tjejer som dagligen blir påhoppade i sociala medier och får höra att de är fula, äckliga och dumma i huvudet. Hatiska inlägg som länkas vidare till vänners vänner och sprids som en löpeld. Omöjliga att bemöta, omöjliga att skydda sig emot.
Det är inte bara det organiserade hatet som har fått oändlig räckvidd. Jag kunde åtminstone bemöta påhoppen under skoltiden och jag visste hur små och ynkliga de var egentligen, de där som skrek och gapade. I dag krävs det bara några klick framför dataskärmen och kränkningarna finns tillgängliga för allmän beskådan och ligger kvar där ute i cyberrymden för tid och evighet. Den som vill hata behöver inte ens stå öppet för sina åsikter, medan offret i värsta fall skräms till tystnad och får sitt liv begränsat.
Själv sätter jag mitt hopp till alla som orkar kämpa vidare och som inte låter sig tryckas ned av hatet, av rasisterna, antifeministerna eller korridormobbarna som nu håller till ute på nätet.
Hatet ska vi aldrig acceptera och jag hoppas att vi håller liv i samtalen om det och hur det ska bekämpas. Även nu när det i stället är en djupfryst lasagne och dess tvivelaktiga innehåll som dominerar i nyhetsflödet.