Jag är i den åldern att jag minns den organiska tiden. Alltså all tid utom de senaste 10-15 åren. Men det är lätt att glömma att vi var analoga i årtusenden innan vi blev slavar under den digitala skärmen.
En liten flicka, som just nekats egen mobiltelefon, frågade listigt sin mor hur gammal hon var när hon fick sin första "smartfån".
"De fanns inte när jag var i din ålder, de fanns inte ens när du föddes", svarade modern till barnets förvåning (och moderns med, när hon insåg innebörden i sitt svar). Det går fort nu.
Jag fick min första "smartfån" i höstas och vi har ännu inte blivit vänner, min gamla mobil var enkel och praktisk i jämförelse. Och jag tänker inte heller lägga ned någon större tid och möda på att lära mig hur den nya fungerar.
Det lönar sig näppeligen för jag har insett att i samma ögonblick man lär sig ny teknik blir den gammal och ersätts av ny.
Så jag tänker vänta tills min inlärningsförmåga kommer i takt med teknikutvecklingen, eller tvärtom. Jag ger er inga odds för det spelet men en satsad tia lär leda till ekonomiskt oberoende om det går in.
Som sagt, det går fort nu.
Men inte för mig.
Jag är fortfarande med tjock-tv och när vi talar om det så försöker andra få mig att förstå att det är mycket bättre upplösning på de nya tv-mottagarna. "Vad spelar det för roll när synen inte längre är den bästa", svarar jag.
Även programmen blir stadigt sämre men det finns ett större utbud på nätet.
Men jag ogillar att titta tv på datorn och saknar den kunskap som krävs för att koppla ihop den med min feta apparat, om det nu ens går.
På nätet finns även god musik i all oändlighet men ljudkvaliteten i datorn är usel. Ja, jag vet, det går att koppla den till musikanläggningen den med men ni minns säkert kruxet - jag har inte kopplat hur man kopplar. Men å andra sidan - hörseln är inte heller vad den varit.
På tal om inlärning, det finns de som befarar att det ökade utbudet av information som ljud och bild ska fortsätta att försämra vår läs- och skrivförmåga. De senaste resultaten från undersökningar av studenter är inte uppmuntrande - de förmår inte skriva begripligt utan ordbehandlare.
De kan i och för sig inte räkna utan kalkylator heller men det känns som en klen tröst.
Men jag får inte alltid medhåll för mina farhågor utan andra menar att vi har hjälpmedel och då kan vi nyttja dem - vi behöver inte kunna räkna och skriva längre.
Kanske är det så. Vi behöver ju inte lära oss gå heller, det finns ju hjälpmedel som gör att vi slipper det också. Det är inte mycket vi behöver kunna om man tänker efter, vi är bra på att ta fram redskap som gör det mesta. Och som säkrar vår tillvaro, inga risker tack.
Enligt dagens normer borde alla som växte upp under min tid inte ens ha överlevt - barnsäkerhet var inte uppfunnen. Ingen som cyklade hade hjälm och vi metade ensamma på bryggan utan flytväst långt innan vi lärde oss simma.
Vi delade vatten från samma skopa och läsk ur samma flaska och ingen drabbades av pesten av det.
Vi föll ur träd, skar oss på knivar och yxor och förlorade tänder men det betraktades som olyckor och de var en del av tillvaron. De var svåra att undvika då vi lekte fysiskt IRL.
Våra föräldrar skjutsade oss ingenstans men de rökte gärna i bilen de gånger vi satt i baksätet. Eller stod - bilbälten saknades där.
Min poäng? Tja, jag hade blivit högst förargad om mina föräldrar prackat på mig en apparat med vars hjälp de hade ständig koll på mig. Jag tycker den lilla flickan ska vara tacksam så länge hon slipper.