Jag får ofta visa legitimation på Systembolaget. Jag har aldrig haft anledning att analysera orsaken till det på ett djupare plan, utan har helt enkelt valt den förklaring som smickrar mitt ego allra mest. Nämligen att jag måste se oförskämt ung ut. Jag har bara flinat glatt när jag har fått fiska upp körkortet ur plånboken och tyckt mig se att personen på andra sidan disken har sett smått chockad ut när hen har insett att jag i all min ungdomliga fräschör faktiskt är född i slutet av 1970-talet.
Men allt roligt brukar som bekant ha ett slut. För en tid sedan besökte jag Systembolaget för att handla en flaska vin. Och vad händer? ”Legitimation, tack”, säger kvinnan bakom kassan. Jag kvittrar förtjust ”javisst, det går bra” och svävar på små fåfänga moln hela vägen ut till bilen. Där väntar make och barn och jag kan givetvis inte låta bli att skryta lite om att jag minsann måste bevisa att jag har åldern inne för att få handla på Systemet. Maken ser lite förvånad ut och säger: ”Jamen tror du verkligen att det är därför du måste visa leg?”. ”Vad skulle det annars vara för”, fräser jag till svar. Maken blir tyst en stund. Ungefär nu börjar han inse att han är ute på hal is och söker efter de rätta orden. ”Men Linda, inte tror du väl att du ser ut att vara 19 år…?” ”Nä, men kanske typ 24”, säger jag, nu djupt förolämpad, hur vågar han, den eländiga karlen. ”Varför frågar de nästan alltid efter leg, då?” vill jag veta och inser inte att jag nog inte alls vill veta just det. ”Ja, du beter dig alltid lite… kufigt vid kassan när vi är och handlar”. Kufigt? Ordet kommer från den arabiska skriften, där så kallad kufisk skrift är en ovanligt svårläst form. Jag beter mig alltså avvikande. Som en person som är svår att läsa av.
Efter en stunds munhuggande inser jag att min käre hälft kanske har en poäng. Jag blir alltid sjukt stressad i kösituationer när min tur närmar sig. Jag vill inte vara en bromskloss likt Ingeborg, 88, som radar upp tio kuponger och måste bli övertalad i en kvart innan hon förstår att hon har tagit fel sorts rödbetor för att få rabatt. Jag vill inte heller vara den som måste skramla med enkronor för att pengarna ska räcka eller den som inte har ordning på sitt betalkort. Men den sistnämnda typen är tyvärr jag. I plånboken finns säkert 15 platskort för olika ändamål. Där trängs medlemskorten till diverse kundklubbar, gamla lånekort, busskort och presskortet som gick ut 2007. Där finns också en hög gamla kvitton, kontoutdrag, smutsiga värktabletter och hej, hopp, där ramlade visst rester av en gammal pappersnäsduk också ut. Och p-kvittona från förra sommaren. Och en rabattkupong från en välkänd hamburgerkedja. Lägg därtill ett par oinlösta trisslotter där vinsterna sedan länge har brunnit inne, en skrynklig eurosedel sedan någon semesterresa som måste ha ägt rum i en annan tidsålder och en nyckel jag inte vet vart den går. En massa skit, kort och gott.
Men istället för att rensa plånboken beter jag mig alltså som en kuf vid kassan. Fipplar med kort och kastar ut kvitton. Allt för att ha betalkortet i högsta hugg när jag väl når fram och kunna betala för mig utan dröjsmål. Hur seriöst verkar det med en som inte verkar hitta i sin egen plånbok? Inte särskilt. Med frågan ”har du leg?” vill de alltså inte veta om jag fyllde 20 förra veckan. De har nog bara fått lära sig att legitimation alltid ska efterfrågas om en person beter sig avvikande och är svår att läsa av. Som en kuf. Som jag. Kanske dags att investera i lite antirynkcrème, trots allt. Och att rensa upp i plånboken.