Viktoria och Daniel ser glada ut på alla bilder, men gladare än vi kan de knappast bli. Mannen som just provmatar en vedklyv av proffsmodell. Och jag som sköter spaken. I ett huj förvandlas envisa gammelstubbar till fullt hanterliga vedträn. Inte som vid huggkubben, hela sommarn hade gått åt. - Det är fantastiskt med elektricitet, mimar mannen genom hörselskydden. - Men utan vänner hade du inte haft användning för trefasen, hojtar jag. Göken gol i väster fick vi veta igår, när de överraskande svängde in vid sommarstugan för att kolla hur det egentligen stod till. Med oss och med avverkningen. Jodå, tjugoåtta träd hittills, mest furor. En trave på gång, regelmässigt staplad. Men det mesta låg i högar, hopar, i oorganiserade okluvna travar. - Jag har hydraulklyv och släpvagn, men vi måste vara två för att lyfta, när vill ni hämta den? undrade karln. - Kom ikväll, föreslog frun, och först blir det middag. Sånt skulle inte kunna hända Viktoria och Daniel. I så fall i Ockelbo. Kanske har hans föräldrar en liten sommarstuga? Och nu ska de på bröllop i huvudstaden. Undrar om de undrat vad de ska ha på sig? Det gjorde mannen i maj. Ta rocken, sa jag, snygg, tål regn. Inköpt i en affär som bara säljer ett märke. Dyrare plagg har jag aldrig köpt. Som en liten återgäld. För egen del blev det jeans och jacka. Efter mötet hastade jag till hotellet där mannen väntade, stilig, samlad. Killen i foajén kollade in oss, gjorde en bedömning: Två rum. - Nog hade jag tänkt att vi skulle få bo ihop, häpnade mannen. - I rum med dubbelsäng, la jag till. - Jaha, sa killen, vissa vill ha det så. Dagen därpå blev det en tur under Stockholms broar. Nio olika språk fanns i hörlurarna, endast vi valde svenskan. Det berättades om förr i tiden och om dagens läge, till exempel var det var som finast och dyrast att bo. Inte en människa syntes till på de strandnära balkongerna. Sverige är till ytan stort men glest befolkat, informerade rösten. Om vår del av landet kom en enda mening: Norrlands inland brukar kallas av-folk-nings-bygd. I skolan fick vi lära oss att Sverige lever på export av de stora naturtillgångarna i norr, berättade en finländare, men det har jag inte hört nåt om sen jag flyttade hit, sa han. - Vi skickar iväg våra ungdomar också, Daniel till exempel, påminner väninnan. Hon ska titta på bröllopet på TV och kolla in hattarna.
