Det senaste decenniet har jag av olika skäl tömt ett par bostäder som bebotts av andra. I båda fallen kan man med fog hävda att husens invånare inte levt efter devisen köp och släng. Släng fanns nog inte ens i deras vokabulär och den aktsamhet och sparsamhet som präglat tidigare generationer hade här fått fullt spelrum. Det ledde till en hel del körslor fram och tillbaka mellan husen och återvinningen. Dessa turer företogs med bil och släp fullastade med föremål som i och för sig var felfria men som inte längre brukades i vårt samhälle. Med undantag då för små försynta motståndsfickor likt de hus jag höll på att tömma. Jag ska inte trötta ut er med långa uppräkningar av forna bruksföremål som ingen vill, eller kan, använda i dag - de är för gamla för att vara till nytta och ännu för nya för att vara antikviteter. Men jag tar ett exempel: en gammal räknemaskin från Facit. Stor och tung som en skrivmaskin, nästan i alla fall. Räknemaskinen var ryggraden i ett företag som bar en hel bygd i Östergötland men när de japanska miniräknarna dök upp för 40 år sedan borde någon ha sett tecknen i skyn. Men nä, det gjorde ingen och nu sitter vi alla med facit, räknemaskinen hamnade på soptippen, i vissa fall via en omväg genom källarförrådet. Och företaget gick från rekordvinst till konkurs på två år. Räknemaskinen fungerar och räknar fortfarande rätt men den har gjort sitt jobb och behövs inte mer - inget att gråta över, sådan är tidens gång. Det är samma sak med bra föräldrar, sköter de sig blir de lika obehövliga som gamla räknemaskiner. Den förälder som i hög ålder fortfarande är oumbärlig för sina vuxna barn har inte gjort sitt jobb. Ser man till debatten kring en aktuell dokusåpa kan man fundera om alla håller med om det. Det förefaller som om vissa barn (läs unga vuxna) inte ens klarar av toalettbestyren längre, ivrigt påhejade av sina föräldrar som vägrar låta dem byta sina blöjor själva. Finns det fog för att frukta att vi i framtiden ska drabbas av föräldralösa vuxna som vilsna irrar runt på gatorna; bajsnödiga och oförmögna att förrätta sina behov utan hjälp av mamma eller pappa? I så fall kan vi sända en elak tanke till deras föräldrar där på återvinningen. Men vi kan vända på steken och i stället ägna åt tanke åt alla som faktiskt klarat potträningen av sina barn, de är i absolut majoritet. De har gjort sitt jobb och behövs inte mer - inget att gråta över, sådan är tidens gång. Och vad ska man säga om det stora politiska partiet som startades en gång strax före oljeåldern för att ge alla makt- och medellösa hopp om en bättre framtid. Och så småningom - steg för steg - kunde partiet genomföra de förändringar man föresatt sig. Och nu är det gjort, vi har en rikedom som ingen kunde föreställa sig för bara 60 år sedan och tillvaron tryggas socialt, ekonomiskt och medicinskt så långt vi förmår. Har uppdraget fullbordats och därmed är återvinningen kanske inte så långt borta. Det finns ju fler exempel från den världen: vi har ju ett parti för bönder och ett annat parti för försvar, kungahus och fosterland - alla är ju företeelser som kippar efter luft likt fiskar på torra land. De har gjort sitt jobb och behövs inte mer - inget att gråta över, sådan är tiden gång. Men jag vet hur svårt det är att skiljas från något gammalt och kärt. Det blir nog till att ligga och skrota i ett källarförråd först en tid.
