Dofter säger så mycket. Trots att vi människor har så trubbiga luktinstrument, i vart fall i jämförelse med många andra väsen på klotet. Men helt okänsligt är ju inte det mänskliga luktorganet och det finns ögonblick då vi förbannar detta faktum. Ja, allt oftare faktiskt, jag har den bestämda känslan av att vi blir mer och mer ömtåliga när det gäller odörer. Tobaksrök, grillos och stallstank orsakar grannfejder och aktiverar arméer av miljöinspektörer och störningsjourer. Samtidigt mummas, sprejas och skvättas det av allehanda artificiella dofter för att dölja det faktum att det mesta i tillvaron avger lukt, och olukt. En miljardindustri lever på vår ökande benägenhet att rynka på nosen över minsta lilla motbjudande arom. Jag kan inte låta bli att undra hur dagens kräsnäsor skulle klarat sig den tid då utedass, gödselstackar och ruttnande avskrädeshögar präglade luktkartan utomhus. De väldofter(?) som dominerade utbudet inomhus lämnar jag därhän och de varierade nog från hushåll till hushåll - både i grad och behaglighet. Nu är vi inte unika i vår strävan att maskera vår doft, djur försöker också instinktivt skydda sig genom att söka utplåna sina luktspår. Och i brist på parfym tar de till andra och lite mer drastiska grepp. Det är något som alla som haft turen att se sin hund vällustigt rulla sig i främmande avföring kan vittna om. Men vår näsa gör så mycket mer än registrerar vällukt och stank, som alla vet aktiverar dofter minnet. Miljöer, ting och byggnader har sin egen unika lukt och ofta något vi förknippar med högst personliga upplevelser. Av en händelse råkade jag som vuxen besöka ett hus som en nära kompis bodde i under min barndom. Nu var huset bebott av andra människor men de förra invånarna hängde kvar som en knappt förnimbar air, mer en atmosfär än en distinkt doft. Men det träffade mig ändå som ett klubbslag i pannan, på ett ögonblick flyttades jag tillbaka till barndomen och bilder från detta hus dök åter upp i minnet - händelser som varit utplånade sedan årtionden. Trodde jag i alla fall. I mormor och morfars gamla gård har det luktat detsamma i ett sekel, ungefär. Även gårdsplanen har sin egen särpräglade doft och då särskilt vintertid - detta trots att djuren är borta sedan årtionden. Varje gång jag kommer dit är lukten en mycket viktig del av igenkännandet och minst lika viktig för återföreningens glädje som allt annat. Gott väderkorn kan också vara praktiskt, jag har från säker källa hört talas om en dagisfröken som ur en hög med barnkläder med osviklig säkerhet särskiljer vilka klädesplagg som tillhör varje telning. Hur har ni säkert gissat... just det, hon nosar lite på dem och sedan hamnar rätt plagg på rätt hylla. Hon fixar hela avdelningen på egen hand, eller egen näsa ska jag kanske skriva. Förskolans egen blodhund, om ni så vill. Henne kan ingen unge dra vid näsan. Så det är inte bara när vi placerar snoken över tallriken eller vinglaset som vi har nytta och nöje av vårt kära luktorgan. Själv har jag inte på långa vägar en så utvecklad förmåga att nosa mig fram i tillvaron - på gott och ont. Jag tillhör dock den krympande skara som älskar att stoppa ned trynet i en burk surströmming och sedan inhalera av alla krafter. Det ger mig en kick - det finns få dofter som kan konkurrera. Det skulle vara luktsalt då.
