De stod där på ön, inklämda mellan skog och strand. Två små timrade stugor, tätt ihop och förstukvistarna vettande mot varandra. Husen var gamla; timret hade grånat, fönsterkarmarna flagnade och plåttaken var svartbruna av rost. I vart och ett av husen bodde en gubbe, de var släkt på håll och hade knogat livet genom med samma sysslor. De små ängarna hade fött ett par kor och jakten gav kött. Och så fisket förstås - det var det som hållit dem vid liv. Kvinnorna var borta, nedgrävda vid kyrkan på fastlandet och barn blev det aldrig. Det kom sällan besök och telefon drogs aldrig, det var inte mödan värt till en så liten och snart obebodd ö. Gubbarna strävade på, ensamma och utlämnade åt varann. De hade varsin liten pension som räckte till snus, salt, socker, lite tobak och kaffe samt en kask vid tillfälle. En vänlig själ på fastlandet skötte inköpen och lämnade posten, varsin pensionsavi per månad. Fisk, hare och fågel fanns det gott om och de hade var sitt potatisland som de brukade, var för sig. De gjorde för övrigt allt var för sig - de sysslor som fanns skötte de utan att bistå varandra. Inte besökte de varann heller. Ska sanningen fram hade de inte samtalat på många år. I botten låg någon gammal konflikt, någon oförrätt som hade med släktskapet att göra, eller deras fruar - ingen mindes längre vad som utlöst den sista hårda ordväxlingen. Men efter den rådde surmulen tystnad på den lilla ön. Inte för att någon kunde undvika den andre, de bodde för nära. Men de var som luft för varann. Ibland när vädret var gott satt de på förstukvisten och lapade sol och kaffe med en stilla rök i snuggan. Då bligade de lite från varsin sida av gårdstunet. Men inte ett ord. En vintermorgon noterade en av gubbarna att grannen inte rört sig ännu. Snön var otrampad på den sidan av tunet och det rök inte ur skorstenen. Han tänkte inte mer på det förrän på eftermiddagen då det fortfarande var mörkt, stilla och oeldat. Han blev lite fundersam, grannen var en man med stadiga vanor och detta bröt seden. Men att knacka på och bry sig kom inte på tal. Det blev kväll och grannstugan förblev mörk, kall och livlös. Nästa morgon hade funderingen gått över i oro. Många tankar kom men han höll dem på avstånd. Men när det åter kvällades utan minsta liv eller rökstrimma hos grannen kände han bävan i bröstet. Han insåg att stugan var utkyld, nätterna var bistra och det hade inte eldats hos grannen på två dygn. "Ligger han sjuk? Äh, den rackarn får klara sig själv. Han får väl ropa om han behöver mig." Men när läget var detsamma på tredje dagen växte våndan. Många gånger hade han önskat bort sin granne men nu blev tanken på att lämnas ensam plötsligt outhärdlig. Sent på tredje dagens tassade gubben över tunet, full av ångest. Han klev upp på den trappa han inte trampat på många år och knackade försiktigt på dörren. Men möttes av tystnad. Han kände på vredet, dörren var olåst och han steg in i en kall farstu. "Hallå?" Inget svar. Stugan hade bara två rum och han öppnade dörren till kammaren. Rummet var mörkt, nedkylt och tomt. Men i hörnet stod grannens utdragssoffa och buktade på ett omisskänneligt vis - det fanns något under täcket. Gubben hasade fram mot bädden fylld av skräck men även saknad - hans gamle ovän har lämnat honom utan förvarning eller farväl. Försiktigt lyfte han täcket med darrande hand, rädd för vad som ska möta honom. Ett par pigga ögon bligade mot honom och grannens hånfulla stämma fyllde rummet: "Nu lurade jag dig allt!!"
