Jag gillar musik. Jag vill inte kalla mig allätare, även om jag gillar både rock and roll men det är lättare att hitta musik jag ogillar än tvärtom.
Men med vissa smärre modifieringar, variationer och korrigeringar har jag och min musik kamperat tillsammans sedan mitten av 60-talet. Den kreativa explosion som inträffade åren 65 till 68 saknar motstycke och kommer aldrig att upprepas. Men inte för att jag fastnade i de åren, jag lyssnar nästan uteslutande på ny musik, även om den lika gärna kunde ha skapats 1970.
Det är inte så mycket som hänt på 40-50 år, jag känner igen det mesta som spelas i dag och kan tämligen enkelt spåra det tillbaka, dagens musiker dricker ur samma källor som stillar min musikaliska törst.
Under min tonårstid var dock musiken inte enbart musik, den var det hörbara uttrycket för vår personlighet. Bara det faktum att den var lite skramlig och utövarna lite oborstade räckte för att föräldragenerationen skulle förfasa sig. Härligt, deras fördömande attityd var tacksam och halva nöjet för oss. Den gav även mig och mina gelikar egen identitet, klart skild från de som hade kavaj, körkort och behärskade styrdans.
Det kan inte vara lätt att vara ung i dag, hur skakar man fram sin egenart när all erfarenhet som finns av musik, populärkultur, mode och allmän freak-out redan delas med de flesta vuxna.
Det uppror mot föräldragenrationen som var så enkelt för oss ställer oerhört stora krav på dagens unga - sex, droger och rock?n?roll var (är?) ju grejen för dagens far- och morföräldrar. Vad ska dagens växande släkte göra för att chocka? Ja, det får de faktiskt hitta på själva, jag hittar inget som skulle höja mina ögonbryn.
Men upprörd och lite chockad kan jag fortfarande bli, men då av jämnåriga. Jag ser sällan annat än fotboll på tv och undviker särskilt nogsamt allt vad som liknar dokusåpor. Men häromkvällen såg jag ett avsnitt av Idol. Lite förberedd var jag, helt avskärmad från pseudovärlden är jag ju inte även om jag gör mitt bästa. Men att se tre skalliga orakade gubbar och en blonderad tant ge inskränktheten ett ansikte fick mig att treva efter syrgasmasken.
Varför är de fyra för övrigt, de letar ju alla efter exakt samma sak och är oftast rörande överens. De bryr sig inte om talang, musikalitet eller originalitet. Alla killar utan synlig förmåga att få små flickhjärtan i brand göre sig ej besvär, alla tjejer som vågar avstå från stereotypen av en ömson wailande, ömson knarrigt suckande (onomatopoetiskt) soulimitatör fick veta att de saknar det som krävs.
Alla med lite egen stil och försök till ett lite avvikande uttryck skändades med frågor om de trodde sig kunna låta mer mainstream. Det var uppenbart att alla ska tvingas in i samma koncept för att tillgodose en stereotyp bransch, företrädd och personifierad av de fyras gäng.
Jag insåg under den sorgliga uppvisningen av trångsynt snorkighet att hade en ung Bob Dylan, 1900-talets kanske mest inflytelserika musikartist, knallat in på scenen med sin gitarr så hade han avbrutits av invektiv och hånfulla förolämpningar redan innan han hunnit till "the answer my friend is blowing in the wind".
Dylan kan inte sjunga men det kan inte Bard heller. Den senare tycker nog att han klarat sig rätt hyfsat ändå, han kanske till och med medger att detsamma gäller Dylan. Men slutsatsen av det, den har han visst missat.