Härom helgen tillbringade jag ett dygn i en hotellsvit av det luxuösa slaget. Jag ska inte gå in på alla trivsamma detaljer men svitens våtutrymme var en höjdare. Hela härligheten var indelad i fyra separata rum med duschrum, bastu, bubbelkar och wc - allt i högsta klass. Musik, kandelabrar samt ett överflöd av mjuka handdukar, morgonrockar och tofflor ingick. Det fanns dock inslag av mindre önskvärd art, bland annat ett överflöd av speglar i ett arrangemang som om det handlat om en ljudanläggning skulle ha kallats surround. Det är när man ser sig själv avklädd ur alla vinklar samtidigt som man inser att man nog inte skulle fixa 1,50 meter i stående höjdhopp längre. För att ta ett exempel, det dök upp fler som jag ska bespara Er. Men kort och koncist: den Adonis som omgav mig i 23 versioner (jag räknade) var inte densamme som brukar möta min blick ovan tvättstället var morgon. Inte för att den figuren heller får en att brista ut i jubelsång men någon måtta på uppriktigheten för det väl lov att vara, även i ett hav av avslöjande (själv)reflektioner. Fyra av tio män i Sverige är överviktiga, om man med det menar att deras BMI överstiger 25. Vad det betyder är nog de flesta svenskar väl medvetna om och känner man sig tillfreds och glad en dag kan man alltid räkna ut sin BMI så var den saken avhjälpt. Kvinnor är inte lika mulliga som män, cirka tre av tio har korsat gränsen plus 25 i BMI. Allt detta läste jag i en artikel om vårt moderna plågoris - välfärdssjukan. Under 1950-talet, när husmanskosten regerade i de svenska hushållen var inte övervikt något stort problem. Det är inte jag som säger det utan det är ett direkt citat från samma artikel. Det känns lite orättvist att läsa, i mitt hushåll har husmanskosten alltid härskat tämligen ohotad. Men vad har jag för det. Det måste vara något annat som spökar och nu riktas min lätta paranoia mot arbetsplatsen. På min pågår en komplott, det är bjudfika var och varannan dag. Det tycks alltid finnas skäl att bjuda på tårta, bullar eller kladdkaka minst ett par gånger i veckan. Är det inte någon yrkesmässig triumf som ska firas är det någon kollega som fyllt år alternativt slutat som vill tacka för uppvaktningen. Och vad kan då vara lämpligare än en paj med massor av vaniljsås. Och/eller gräddtårta. Ibland är det så enkelt att någon gripits av bakfeber eller passerat en utförsäljning av sekunda prinsesstårtor. "Kom och fika, jag bjuder" lyder då ropet som får alla att samlas. Tacka nej? När en arbetskamrat slitit hela natten med en smulpaj på smör och socker? Nä, så hjärtlös är jag inte. Det är något jag säkert kan bli på grund av mina svårigheter att tacka nej men än så länge kluckar det i gräddkannan. Sedan har vi den stora kakkomplotten. Någon okänd marodör placerar ut kakburkar överallt i lokalerna. Det rör sig om välfyllda burkar som snabbt resulterar i välfyllda bukar, i alla fall hos undertecknad. I mitt hem lyckas jag stå mot alla festelser, en enkel match - det är bara att inte ha något hemma. Men vad hjälper den taktiken om det står burkar med finska pinnar och havreflarn försåtligt utplacerade överallt på jobbet. Och en låda med drömmar, vilken mardröm för en svag karaktär. "Får det lov att vara en kaka till, redaktören? "Hm - för en gångs skull då".
